Tänkte jag skulle skriva några rader om min själsfrände.
Jag har alltid varit en kattmänniska. Aldrig hade jag trott att en hund kunde beröra mig på sånt sätt som Zita gjorde första gången vi träffades.
Jag vet inte vilken gång i ordningen jag var i Rumänien för att hämta hem hundar till Sverige, kanske var det resa nummer 10? Jag hade då inte träffat en enda hund som verkligen berört mig.
Det kommunala hägnet i Cluj hade jag sett för många gånger redan, men när en tjej från Sverige ville se det så tyckte jag att jag kunde följa med henne dit. Vi gick och kollade längs raderna med hundar och jag tänkte nästan inte gå till dom sista burarna. Men det var precis som om något drog mig dit.
När jag kikade in så fanns där tre hundar, den ena tittade på mig på ett sådant sätt att jag bara var tvungen att gå in till den. När jag gick in så kom hunden direkt till min sida, jagade bort dom andra och bara fanns där med mig och väntade på att få en klapp.
Jag blev alldeles konstig inombords, klappade hunden en stund och gick sen därifrån. Kom bara några meter innan mitt hjärta höll på att brista och tårarna började komma. Jag kunde bara inte lämna hunden där!
Utan att veta något annat än att hunden såg ut som en varg så gick jag till de ansvariga och förklarade att den hunden skulle bli min. Fick då veta att det var en gammal tik och att jag skulle få hämta henne nästa dag efter dom kastrerat henne.
Dom har inte öppet alla dagar egentligen, men pratar man med dom så brukar det gå bra att få komma ändå. När jag kom dit så sa dom jag kunde hämta henne. Jag gick till buren där hon funnits dagen innan men hon var inte där. PANIK! Var fanns hon.
Det visade sig att hon var nyopererad och precis vaknat. Så hon hämtades från ett annat ställe där jag inte fick följa med in. Jag blev så glad att se henne att glädjetårarna kom trillandes.
Hon fick följa med till ett ställe där hon skulle få vänta tills det var dags att åka med hem till Sverige. Hon var mest skinn och ben, men jag kände mig trygg att lämna henne hos min hundälskande vän Dora. Visst hade jag gärna tagit med henne hem på en gång, men eftersom de måste vänta minst 21 dagar efter de fått vaccin mot rabies så var ju inte det en möjlighet som fanns.
Detta var i september och jag hade ju redan börjat planera så smått för nästa resa i november.
Det var två evighetslånga månader som passerade sen. Men för att göra väntan kortare så åkte jag ner efter 1,5 månad ungefär. Då fick jag en vecka att lära känna henne och behövde inte gå hemma en vecka och bara längta.
Helt fantastiskt att få se henne igen, hon var precis så underbar som jag mindes. Hon hade börjat öka i vikt och hennes gamla, långa päls hade hon börjat fälla när hon nu äntligen fick ordentligt med bra mat.
Vi lärde känna varandra väl under den veckan. Hon visade att hon gärna gick på egna upptåg men att hon lika gärna kom för att fångas in sen. Hon visade prov på att hon INTE ville vara instängd i hundgård efter att hon fått tillbringa en natt inne hos mig.
Hemresan gick bra, precis som alla andra resor gått bra såklart.
Det var i november jag tog hem henne till Sverige, vi hade en helt underbar tid. Hon var en snäll och vänlig hund, skulle aldrig göra någon illa. Alla som träffade henne föll för henne direkt.
Jag hade redan som början klassat henne som min själsfrände och valde namnet åt henne på ett speciellt sätt. Jag utlyste en tävling där jag fick över 100 förslag på olika namn.
Det jag valde, valdes med omsorg. Det Rumänska ordet för gudinna är Zeita, jag gjorde det lite mer svenskt och gav henne namnet Zita, då jag tyckte hon var en gudagåva.
Efter nyår upptäckte jag att hon ibland inte var så pigg, hon hade dessutom något som visade sig i rumpan ibland. Började tro att det var något slags livmoderframfall, men det borde det ju inte kunna vara om hon kastrerats ordentligt. När det så blev Mars så kände jag att hon inte ville längre. Jag åkte till veterinären som konstaterade att det var en tumör. Med tanke på hennes ålder (troligen var hon runt 9 år) och att hon nog haft ett ganska hårt liv bakom sig (troligen kedjad) så beslutade jag att hon skulle få somna in.
Ett av dom svåraste beslut jag någonsin tagit, men jag hade lovat henne från början att jag inte skulle vara självisk den dagen det blev dags. Jag tycker fortfarande att vi fick alldeles för lite tid ihop, men har accepterat att vi ändå fick tid ihop.
De första två veckorna efter hon fått somna, kände jag att hon var med mig dygnet runt. Jag vet att hon fortfarande vakar över mig och kommer när jag kallar på henne. Jag vet att vi kommer ses igen. Min själsfrände är hon!
