Min solstråle

Ja, det är ingen annan än Lovisa. Även om jag stundvis måste bita mig själv i tungan, vända mig bort och skrika ut lite ilska eller bara andas för att lugna mig så älskar jag henne så oändligt mycket.
Ibland har jag haft funderingar på varför hon kom in i mitt liv. Jag anar några svar, men kommer väl aldrig få veta helt säkert. Det som är säkert är att hon finns och är en stor del av mitt liv och jag njuter av varje sekund jag får ha henne nära.
Jag har ju fått en hel del humör efter min far och det måste jag verkligen komma ihåg när jag är med Lovisa, att jag måste sänka mina förväntningar på henne och låta henne vara det där barnet som gör fel, är busig och ibland bara har korvstoppning i öronen.

Idag har vi kämpat med "tjejer kan ALLT" och "man får göra fel, men man får aldrig ljuga"
Jag tror hon snart kommer ha det i ryggmärgen, hon är en smart tjej, även om det ibland kan ta lite tid innan hon riktigt förstår saker och ting.
Hmmmm.... Vad var det jag skrev om höga förväntningar...

 

Lovisa älskar att göra grimaser och att låtsas vara arg, ledsen, glad eller vad man nu hittar på att hon ska vara. Jag försöker uppmuntra henne till att använda sin fantasi och ha roligt. Men hon är även van att ha "tråkigt", visst är det inte roligt att lära ett barn att acceptera att livet ibland är tråkigt, men om man aldrig har tråkigt hur vet man då när man har roligt?

Jag tror att allt man behöver lära ett barn ska läras in så tidigt som möjligt, jag tror det är lättare ju yngre dom är. Har märkt att många föräldrar idag tänker att "nä, jag orkar itne ta den här fighten nu, det går nog lättare när barnet blir äldre".

Jag tänker att "tar jag den här fighten nu så går det fort och enkelt och vi slipper framtida problem". Hittills har det fungerat toppen, jag har en dotter som är glad, sprallig och inte alls lika blyg som hon varit. Hon vet att med mamma så är det ibland hårda tider, men hon vet också att vad hon än gör så finns jag där för henne och min kärlek till henne är obegränsad. Jag upplever det som att hon är trygg med mig när jag sätter gränser, säger nej och alltid ger henne kramar, uppmärksamhet och obegränsad kärlek.

 

Jag har kommit fram till att jag inte ska ha fler egna barn. Ångrar inte en sekund att jag fick Lovisa, men att behöva riskera att gå igenom något liknande som jag gjorde i 3,5 års tid efter förlossningen är inget jag önskar någon på hela jorden.

Jag har nästan inga minnen alls av Lovisa första 8 månader, då var smärtan min närmaste vän, 6 månader knaprade jag full dos med Citodon, det tog bort det mesta av smärtan, men långtifrån allt. Testade starkare tabletter men klarade inte av dom.

När Lovisa var ca 16 månader fick jag mitt första ryggskott, läkaren jag hade då försökte få mig att prata men jag vägrade. Det var i november 2010. I februari 2011 lyckades läkaren slå hål på mitt skal och jag fick utskrivet Sertralin (anti-depressiva tabletter), jag började försiktigt men ökade dosen ganska fort. Tyckte jag mådde skapligt när jag åt dom, men vid pms så blev "symptomen" av mitt mående mycket sämre. Så till en början var det tillfälliga ökningar vid pms, det fungerade ganska bra.

Hösten 2012 åt jag full dos hela tiden och mådde inte alls bra psykiskt. Det psykiska måendet hade då satt stora spår i kroppen, jag hade haft ett till ryggskott.

Hösten 2012 började jag gå till en kvinna som ger mig kraniosakral terapi, jag har alltid varit skeptiskt mot sådant, men efter att ha sett vad det gjorde med en häst som bott hos mig så ville jag testa åtminstone. Efter första behandlingen fick jag sådan nackspärr att jag knappt tog mig ur sängen för att gå på toaletten. Hon kom samma kväll och efter ungefär en halvtimme så släppte allt helt plötsligt. Jag har sen varit på behandling flera gånger, oftast med ca 4 veckors mellanrum men ibland har det blivit längre mellan gångerna då ekonomin sagt ifrån.

 

I Januari 2013 träffade jag en människa som gav mig så enormt mycket positiv energi att jag orkade ställa mig upp och titta på min levnadssituation. Jag separerade från Lovisas pappa och det ångrar jag inte en sekund. Jag kan inte säga att jag slutat älska honom, men vi mådde inte bra av att leva ihop och det hade börjat märkas på Lovisa och framförallt så mådde jag själv jättedåligt av vår relation.

Jag mår bra efter separationen, visst har det varit tufft bitvis, men jag har nu funnit att jag är stabil i mig själv, jag har min underbara älskade dotter och jag har faktiskt en hel del vänner som visat sig vara riktigt pålitliga. Tyvärr så har jag även fått uppleva att många människor vänt mig ryggen, de har valt att lyssna på andra människor och vägrat att ens fråga efter min förklaring på situationen. Visst har jag upplevt det som otrligt jobbigt, jag har gråtit massor och känt mig så riktigt ensam emellanåt, men jag vet nu att jag är stark och jag vet vilka jag kan lita på i framtiden.

 

Jag ser nu enbart ljust på framtiden, jag har sedan 2 månader tillbaks trappat ner på min dos med Sertralin, sista 2,5 veckorna har jag inte tagit något alls och jag mår riktigt bra faktiskt.

 

Till min framtid önskar jag mig: ett jobb som ger tillräckligt med pengar för att överleva samtidigt som jag vill ha mesta möjliga tid med Lovisa, en gård med lite djur där jag och Lovisa kan trivas ihop, någon vuxen att få hålla om ibland och få känna sig omtyckt av,

Det jag INTE önskar i framtiden: 8-5 jobb där jag fastnar i något ekorrhjul, att jag inte kan säga NEJ till jobb som medför att jag tappar tid med Lovisa, en seriös relation

 

Det var allt för mig idag, nu ska jag sova så jag orkar ta hand om mig själv och min solstråle imorgon.

Fullt upp

När man för en gångs skull inte går hemma och väntar utan istället gör något, ja då ringer dom och vill att man ska jobba. Men jag jobbade 48 timmar förra veckan så kan ju få säga nej till något pass denna vecka då.
Var ju på jobbintervju i annan del av landet, kunde inte bara avboka den p.g.a jobb.
Gick på intervju med inställningen att "jag har redan jobb". Vilket gjorde att jag nog kanske var lite mer självsäker än jag brukar vara. Jag hade lättare för att istället för att sitta och vänta på frågor att svara på så kunde jag svamla på om det mesta och även komma med frågor till företaget.
Det kändes i alla fall bra, får väl se vad som händer i framtiden.

Jag har i alla fall haft en första kontakt med mäklaren om att sälja gården, jag kommer inte kunna bo kvar där jag bor idag tyvärr. Älskar platsen men huset är inte alls rätt och med mina fritidssysselsättningar så kan jag inte ändra på något sånt själv.
Troligen kommer jag hamna närmare min ena bror med familj. Känns som det är en jättebra grej. Ska bara lösa en del praktiska saker, men det får man ju ta efterhand som det blir aktuellt. Just nu kan jag nog faktiskt unna mig att drömma lite om framtiden. Fantisera och fundera och kanske komma till vissa beslut.
Ett stort beslut är redan taget, jag är medveten om att det kan ta lite tid innan det sker på riktigt, men det är väl bara att ställa sig i kö och hoppas det inte dröjer allt för lång tid.

Imorgon kommer äntligen Lovisa till mig igen, saknar henne så enormt mycket när hon inte är hos mig. Är väl därför som jag försöker sysselsätta mig varje sekund så jag inte märker att jag saknar henne. Visst är det så att jag har den allra underbaraste ungen i världen? Det tycker åtminstone jag, älskar henne över allt annat!

Idag blev det en biltur på 60 mil, handla lite mat, elda varmt hemma. Sen iväg till stallet för ridning och tömkörningslektion. Ridturen blev lite annorlunda kan man säga. Oliver var först väldigt framåt och skrittade med långa rejäla kliv och ville gärna trava på framåt. Sen när jag ville över en träbro så fick han full fokus på några hästar i en hage och jag fick leda han över till slut. Då hade han såklart tappat det där lugnet han hade från början. Men vi kämpade vidare och gav oss upp för en rejäl backe i blandat trav och galopp. Vände hemåt och jag klev av för att gå bredvid en stund. Han var väldigt uppe i varv då han helst ville springa fort hemåt just då. Det slutade med att han stegrade, jag tappade honom och han travade/galopperade hemåt.
Tack och lov så blev han infångad och en bil hämtade mig där jag kom gående, skönt med folk som bryr sig och inte bara blir förbannade för de håller på och kör på en häst som kastar sig ut på vägen. Glömde fråga vad han hette som kom och letade efter mig, men kommer sända han en god tanke och hoppas han får den.
Skrittade hem uppsuttet med kompisens man gåendes bredvid, det kändes skönt med lite sällskap samtidigt som jag kände att det nog fanns risk att Oliver kunde få fler utbrott. Det fick han också och då kunde jag lugnt lämna över ansvaret till han på marken medan jag koncentrerade mig på att andas lugnt. Skönt med riktiga vänner!!!!

En macka och sen lasta ponnierna och iväg till ridklubben. Jag tömkörde Britney för Eva, helhäftigt idag!!! Britney var lite tjurig när jag krävde mer av henne än hon tyckte hon orkade, men till slut så fick vi till det med böjning och lite öppna. Riktigt snygg var hon när hon travade på sakta i fin form. Har ända sedan första gången jag såg den hästen ansett att hon är en kanonponny, ikväll fick jag det återigen bekräftat

Lovisa gillar att rida på Britney :)

 

 

Nu är jag trött efter en lång och händelserik dag, hoppas jag får vakna utvilad imorgon.

Glad

Ja, idag känns livet helt okej.
Gick och la mig igår nyduschad i en renbäddad säng, helt utmattad efter helgens jobb. Var bara två små detaljer som saknades för att livet skulle kännas perfekt just då, min dotter och en varm famn att krypa in i. Men sällan man får allt man vill ha och det perfekta livet lär man väl aldrig få?
Så jag är nöjd och glad. Idag är jag väldigt utvilad och kroppen känns helt toppen, har inte alls varit så jobbigt att lasta ICA 4 dagar denna vecka, inte en enda muskel som protesterar idag :)

På banan igen :)

Alltså inte så att jag halkar omkring på bananskal, men jag är med i matchen igen.
Livet styrs av MIG numera och inte tvärtom.
Jag har energi och ork att göra något bra av livet och det gör jag. Visst finns det stunder då jag säckar ihop mentalt eller fysiskt, men både kropp och knopp behöver ju vila ibland så det är ju inget konstigt med det, felet med mig är väl att jag vill köra på till jag är klar och struntar i om kroppen säger ifrån.
Hur skulle det se ut om jag till exempel däckade på kvällen och struntade i att gå ut med hundarna en sista gång?

Jag har till och med börjat laga mat och äta, trots att jag är själv hemma. Försöker få i mig frukost, lunch och middag varje dag, men inte alltid det fungerar. Jag önskar jag kunnat låta bli vågen, men jag vill ha koll på vad hundarna väger och då måste jag ju väga mig själv med dom för att få veta.

Jobb har börjat trilla över mig igen, är mest rädd att jag ska jobba för mycket, men hoppas jag ska kunna säga ifrån om jag känner att det tar för mycket av min tid med Lovisa.

Försöker utveckla en ny sida hos mig själv, eller försöka är väl fel ord egentligen. Men jag är mer öppen för allt möjligt som inte kan förklaras, så länge det inte kan motbevisas så väljer jag att lyssna på mitt inre och bilda min egen uppfattning.
Zita är en stor del av mig trots att hon inte fysiskt är med mig, jag bara längtar tills jag får träffa henne igen. Förhoppningsvis blir det i ny skepnad, annars lär det dröja väldigt länge innan vi ses igen.

Jobbat

Oj oj, har jag inte träningsvärk imorgon så vet jag inte vad som är fel på kroppen.
Varit till Västerås och lastat ICA, ganska precis 4 år sen jag lastade sånt sist. Helt fullt på bil och tvåvåningsvagn. Men jag kom ju nästan på tekniken efter ett tag. Skönt att få jobba lite. Har jag tur blir det mer jobb i helgen :)

Zita dyker upp här och där. Jag "känner" att hon är med mig och jag blir alltid så lugn av det.
Tror aldrig mer jag kommer känna mig ensam när jag vet att hon och min farmor vakar över mig.

mycket att skriva

Ja, jag måste sätta mig, samla ihop allt och få fingrarna att prata.
Inte lätt att berätta sanningen när folk redan dömt en efter de lögner dom hört :(

Men de som fortfarande är med mig ur detta helvete kommer alltid finnas där!!!

Trött

Ja, min hjärna är nog helt slut faktiskt. Har sovit mer än vad Lovisa gjort inatt. Hon klev upp imorse och kollade TV, sen kom hon för att "göra läxan" innan hon sen "gick till skolan".
Älskar att hon har sådan fantasi och kan sysselsätta sig själv när jag inte är helt hundra och behöver vila någon timme till.
Känns som jag har ett stort hål i mitt hjärta som aldrig kommer kunna ersättas av något annat än kärleken från Zita. Inte för att hennes kärlek försvunnit, men hon finns inte längre hos mig. Vet inte hur jag ska förklara, men den som förlorat en stor kärlek vet nog vad jag menar.

Ställde mig på vågen igår eftersom Lovisa tyckte det, det var inte alls roligt :(
Vet inte hur jag ska lyckas lösa problemet med min vikt som ständigt försvinner, vet ju att jag bara mår sämre ju mindre jag väger.
Och det fungerar INTE att bara äta, jag måste må bra för att vilja äta. Jag behöver hitta lite fler glädjeämnen i vardagen, en vardag som just nu bara känns som kaos.

Ensam

Jag har nu insett vad det betyder att vara ensam. Det är inte en känsla jag gillar, men jag lär få vänja mig vid det.
Jag har tidigare kallat mig ensamvarg, men det är en väldig skillnad när ensamheten är självvald för stunden eller om man saknar den där famnen att krypa in i för evigt.

Gillar inte heller mina tankar som kommer krypande, vet att det bara är tankar, men det är lika jobbigt ändå.

Imorgon blir det klippa häst, något att se fram emot. Har jag tur blir det fika osså :)

På tisdag ska jag till Maja, något min kropp verkligen ser fram emot, har blivit så ruskigt stel i axlarna.

hjärnan vs. hjärtat

Hjärnan försöker säga att allt är bra, hjärtat försöker övertala hjärnan att allt är skit.

Jag får väl hoppas hjärnan vinner, livet blir enklare då.

Men många långa stunder tar hjärtat över och då är livet verkligen så där riktigt jobbigt, så jobbigt att man inte ens önskar sin värsta fiende att dom ska behöva uppleva det.

Jag saknar Zita, enda sättet för mig att inte bryta ihop av saknad är att jag håller mig sysselsatt med annat. Ända från första kontakten med henne har jag vetat att hon är min själsfrände.
Jag har träffat många hundar och andra djur men ingen som berört mig som hon gjort och fortfarande gör.

Igår kom min älskade dotter hem till mig igen, har varit så fruktansvärt jobbigt utan henne. Jag vet att hon har det jättebra hos sin pappa, men JAG har det inte bra utan henne.
Att vara osjälvisk är så jäkla jobbigt, men jag vill ju att dom jag älskar ska må bra.
Just därför har jag valt att låta min älskade häst bo hos en annan. Han hade det inte bra hos mig, jag hade inte tid för honom. Självklart saknar jag honom ibland, men jag vet att han har det så mycket bättre nu så den saknaden är lätt.

Att acceptera att Zita togs ifrån mig efter så kort tid kommer ta tid. Varje gång jag tänker på henne så bränner tårarna under ögonlocken. Jag är inte den som gråter inför andra så lätt så mest blir att jag måste svälja bort tårarna.

R.I.P Zita

Tack för den tid vi fick ihop, du finns för evigt i mitt hjärta.

 

 

 

 

Tror aldrig jag varit så psykiskt slut som jag är just nu. Hittade min själsfrände i höstas. Lovade henne att hon aldrig skulle behöva må dåligt hos mig. Idag åkte vi till veterinären där det konstaterades att hon hade en tumör i slidan. Jag gavs alternativet att chansa på att söva henne och ta bort tumören. Det fanns ju en chans att den kunde vara godartad.
Jag valde att inte ta risken att hon i...nte skulle klara sövning alternativt att hon skulle börja må riktigt dåligt i väntan på provsvar.
Med tanke på vad jag lovat henne så valde jag att vara osjälvisk och låta henne somna in. Hon fick en underbar sista tid med trygghet och kärlek och fick somna i min famn. Jag älskar henne och kommer aldrig glömma henne, hon finns för evigt mitt hjärta.
Mycket annat skit händer i mitt liv samtidigt som jag precis separerat från min dotters far.
Vänligen respektera att jag mår rätt dåligt där tillfället. Jag vet vilka ni är som alltid finns där och jag vet tyvärr vilka jag inte törs lita på längre.

 

 

Fick en hälsning av Zita genom en vän:

 

"När det blir din tur så behöver du inte vara rädd för jag kommer och möter upp dig. Följ efter min svans bara så leder jag dig rätt. Jag har väntat på dig hela mitt liv och visste att du fanns och kände att du var i närheten redan innan du såg mig. När vi äntligen fick vara tillsammans så kände jag ett lugn i hela kroppen och själen, jag är ledsen att jag inte kunde stanna hos dig längre men min kropp gick redan på övertid. Det viktigaste är att vi hann träffas på riktigt så du vet att jag finns."

Ledsen och arg

Fattar inte vad det är för fel på vissa människor. Njuter dom av att trycka ner andra i skorna??

Idag har jag verkligen blivit illa behandlad tycker jag själv. Jag brukar ruska av mig det mesta, men idag blev jag så arg att jag fortfarande är arg. Jag brukar kunna vara arg i två minuter, nu har det snart gått tre timmar!!!
Tårarna rinner och livet känns bra jävla hopplöst, men jag får väl göra som vanligt, torka tårarna, kavla upp ärmarna och kämpa vidare med alla motgångar.

Ibland önskar jag att jag va en sån där mesig en som aldrig gör något själv utan bara blir omhändertagen av andra. Men jag vet att jag inte skulle trivas att vara sån, jag ÄR inte sån. Jag är TJEJ och TJEJER KAN ALLT!!!!!

Men att ha någon som tröstar när man är ledsen tror jag alla behöver ibland, jag skulle verkligen behöva någon som kunde trösta mig just nu, men de som kan trösta är så oändligt långt bort just nu.

Börjar få såna tankar som jag inte ska ha, vet inte vad jag ska göra med dom. Jag vet hur jag ska hantera dom, men inte hur jag ska få dom att försvinna.

Efter regnet kommer stormen

Sovit inatt, fullt påklädd under varma täcket med 20 grader i rummet. Inte har jag svettats direkt.
Ätit dåligt sista dygnet också, men jag äter ju inte när jag mår skit.
Mer problem, mer väntan på att andra ska göra saker.
Hur mycket skit ska man behöva ta sig igenom egentligen???