Hjärnan försöker säga att allt är bra, hjärtat försöker övertala hjärnan att allt är skit.
Jag får väl hoppas hjärnan vinner, livet blir enklare då.
Men många långa stunder tar hjärtat över och då är livet verkligen så där riktigt jobbigt, så jobbigt att man inte ens önskar sin värsta fiende att dom ska behöva uppleva det.
Jag saknar Zita, enda sättet för mig att inte bryta ihop av saknad är att jag håller mig sysselsatt med annat. Ända från första kontakten med henne har jag vetat att hon är min själsfrände.
Jag har träffat många hundar och andra djur men ingen som berört mig som hon gjort och fortfarande gör.
Igår kom min älskade dotter hem till mig igen, har varit så fruktansvärt jobbigt utan henne. Jag vet att hon har det jättebra hos sin pappa, men JAG har det inte bra utan henne.
Att vara osjälvisk är så jäkla jobbigt, men jag vill ju att dom jag älskar ska må bra.
Just därför har jag valt att låta min älskade häst bo hos en annan. Han hade det inte bra hos mig, jag hade inte tid för honom. Självklart saknar jag honom ibland, men jag vet att han har det så mycket bättre nu så den saknaden är lätt.
Att acceptera att Zita togs ifrån mig efter så kort tid kommer ta tid. Varje gång jag tänker på henne så bränner tårarna under ögonlocken. Jag är inte den som gråter inför andra så lätt så mest blir att jag måste svälja bort tårarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar