ZITA

Tänkte jag skulle skriva några rader om min själsfrände.

 

 

Jag har alltid varit en kattmänniska. Aldrig hade jag trott att en hund kunde beröra mig på sånt sätt som Zita gjorde första gången vi träffades.

Jag vet inte vilken gång i ordningen jag var i Rumänien för att hämta hem hundar till Sverige, kanske var det resa nummer 10? Jag hade då inte träffat en enda hund som verkligen berört mig.

Det kommunala hägnet i Cluj hade jag sett för många gånger redan, men när en tjej från Sverige ville se det så tyckte jag att jag kunde följa med henne dit. Vi gick och kollade längs raderna med hundar och jag tänkte nästan inte gå till dom sista burarna. Men det var precis som om något drog mig dit.

När jag kikade in så fanns där tre hundar, den ena tittade på mig på ett sådant sätt att jag bara var tvungen att gå in till den. När jag gick in så kom hunden direkt till min sida, jagade bort dom andra och bara fanns där med mig och väntade på att få en klapp.

Jag blev alldeles konstig inombords, klappade hunden en stund och gick sen därifrån. Kom bara några meter innan mitt hjärta höll på att brista och tårarna började komma. Jag kunde bara inte lämna hunden där!

Utan att veta något annat än att hunden såg ut som en varg så gick jag till de ansvariga och förklarade att den hunden skulle bli min. Fick då veta att det var en gammal tik och att jag skulle få hämta henne nästa dag efter dom kastrerat henne.

 

Dom har inte öppet alla dagar egentligen, men pratar man med dom så brukar det gå bra att få komma ändå. När jag kom dit så sa dom jag kunde hämta henne. Jag gick till buren där hon funnits dagen innan men hon var inte där. PANIK! Var fanns hon.

Det visade sig att hon var nyopererad och precis vaknat. Så hon hämtades från ett annat ställe där jag inte fick följa med in. Jag blev så glad att se henne att glädjetårarna kom trillandes.

Hon fick följa med till ett ställe där hon skulle få vänta tills det var dags att åka med hem till Sverige. Hon var mest skinn och ben, men jag kände mig trygg att lämna henne hos min hundälskande vän Dora. Visst hade jag gärna tagit med henne hem på en gång, men eftersom de måste vänta minst 21 dagar efter de fått vaccin mot rabies så var ju inte det en möjlighet som fanns.

Detta var i september och jag hade ju redan börjat planera så smått för nästa resa i november.

 

 

Det var två evighetslånga månader som passerade sen. Men för att göra väntan kortare så åkte jag ner efter 1,5 månad ungefär. Då fick jag en vecka att lära känna henne och behövde inte gå hemma en vecka och bara längta.

Helt fantastiskt att få se henne igen, hon var precis så underbar som jag mindes. Hon hade börjat öka i vikt och hennes gamla, långa päls hade hon börjat fälla när hon nu äntligen fick ordentligt med bra mat.

Vi lärde känna varandra väl under den veckan. Hon visade att hon gärna gick på egna upptåg men att hon lika gärna kom för att fångas in sen. Hon visade prov på att hon INTE ville vara instängd i hundgård efter att hon fått tillbringa en natt inne hos mig.

 

Hemresan gick bra, precis som alla andra resor gått bra såklart.

 

Det var i november jag tog hem henne till Sverige, vi hade en helt underbar tid. Hon var en snäll och vänlig hund, skulle aldrig göra någon illa. Alla som träffade henne föll för henne direkt.

Jag hade redan som början klassat henne som min själsfrände och valde namnet åt henne på ett speciellt sätt. Jag utlyste en tävling där jag fick över 100 förslag på olika namn.

Det jag valde, valdes med omsorg. Det Rumänska ordet för gudinna är Zeita, jag gjorde det lite mer svenskt och gav henne namnet Zita, då jag tyckte hon var en gudagåva.

 

 

 

 

Efter nyår upptäckte jag att hon ibland inte var så pigg, hon hade dessutom något som visade sig i rumpan ibland. Började tro att det var något slags livmoderframfall, men det borde det ju inte kunna vara om hon kastrerats ordentligt. När det så blev Mars så kände jag att hon inte ville längre. Jag åkte till veterinären som konstaterade att det var en tumör. Med tanke på hennes ålder (troligen var hon runt 9 år) och att hon nog haft ett ganska hårt liv bakom sig (troligen kedjad) så beslutade jag att hon skulle få somna in.

Ett av dom svåraste beslut jag någonsin tagit, men jag hade lovat henne från början att jag inte skulle vara självisk den dagen det blev dags. Jag tycker fortfarande att vi fick alldeles för lite tid ihop, men har accepterat att vi ändå fick tid ihop.

 

De första två veckorna efter hon fått somna, kände jag att hon var med mig dygnet runt. Jag vet att hon fortfarande vakar över mig och kommer när jag kallar på henne. Jag vet att vi kommer ses igen. Min själsfrände är hon!

Feber

Jisses vad jag mådde skit imorse när jag vaknade. 39,2 i feber, huvudet sprängde och jag visste att jag aldrig skulle orka med när Lovisa vaknade. Så jag ringde mina föräldrar som kom hit och tog hand om min trollunge.
Det tog ett tag, men febern hålls nu i schack med panodil. Lovisa är hos sin pappa och jag är ensam hemma med hundarna.
Jag mår inte alls bra, nästan så jag önskar jag kunde ta en grogg och döva sinnena lite, men det ska mycket till innan jag tvingar i mig något så vidrigt igen.
Dricker ju inte alkohol så ofta, det är ju faktiskt inte alls gott.
Fast jag gillar öl, dricker ju gärna alkoholfri öl, tyvärr så är de svenska alternativen inte så smarriga, men har ju haft fördelen att kunna handla utomlands där utbudet är mycket större.
Nackdelen är väl att allt blir ståendes så länge innan jag funderar på att dricka det så det hinner ju bli gammalt.
Men om någon är intresserad så rekommenderar jag ölen Ursus, god både alkoholfri och med alkohol. Deras mörka öl klarade jag dock inte av, det var som att dricka tjära.
Gjorde en ny bekantskap förra året med något som heter Karamalz, ingen alkohol, påminner lite om öl, men mest sött och sliskigt. Gott när den är kall, men varm så blir den bara kladdig.

Ska försöka orka ta mig till soffan och kolla på "kalla fötter", finns många avsnitt kvar att se. Känns skönt att få skratta lite och slippa tänka på sitt eget liv en stund.

Slutkörd

Jisses, jag är helt totalt slut just nu.

Blev sent upp, tror klockan va närmare 11 innan jag klev ur sängen. Tur jag har en gosdotter som trivs med att mysa med mamma å spela spel på telefonen.
Var ut en sväng så Lovisa fick leka i sandlådan medan jag plockade lite rent i hundgården. Jag gick in ganska fort medan Lovisa var kvar ute en sväng.
Lite lunch och så tog vi det lugnt i soffan en stund.
Åkte iväg en sväng så både jag och Lovisa fick andas lite häst. Lovisa passade på att hoppa studsmatta medan jag fick pausa en stund i solen med en kompis.
Hämtade pizza på vägen hem, det är ju faktiskt riktigt gott med pizza om man äter det max en gång i månaden. Nu har Lovisa kollat på Bolt för femte gången på 2 dagar så nu är det dags att hoppa i säng äntligen. Jag lär somna ovaggat...

Min dag idag

Ja, den har inte varit så enkel varken för mig eller min älskade dotter.
Jag somnade igår efter att ha tagit en del smärtstillande. Trodde jag skulle vakna imorse med ryggskott, men verkar som jag fick i mig tillräckligt för att få musklerna att slappna av lite.
Känns idag som om jag blivit mosad av en ångvält, utöver det så är kroppen som överkokt spagetti. Värker gör det överallt hela tiden, jag kan inte ens ligga ner för länge för då gör det ont.

Jag vet att värken kommer inifrån, det är mitt psykiska mående som gör att kroppen drar ihop sig i kramp både här och där. Är alltså inget fel på min kropp egentligen.
Verkar som jag fått något slags skavsår mellan benen också, gör riktigt rejält jävla ont. Men jag gör rent och smörjer med bakteriedödande salva och det känns som det blir bättre.

Mina tankar har inte varit roliga alls sista dygnet. Mycket funderingar kring livet, varför jag lever, varför världen inte kan klara sig utan mig o.s.v. Inga roliga tankar, men jag kan inte alltid hejda dom.

Zita, min själsfrände, är med mig igen mer regelbundet. Jag kan ofta känna hennes närvaro. Saknaden efter henne är enorm, jag har aldrig tidigare träffat någon som berört mig på samma sätt. Vi fick en väldigt kort tid ihop men den var alldeles underbar.

Jag började häromkvällen med att ta tag i lite gammalt som ligger och oroar/stressar mig. Jag tycker inte om när det blir missförstånd och jag blir dömd utan att höras. Jag har i alla fall gjort det jag kunnat nu när jag delat med mig av min egen berättelse om det som hände för några månader sen.

Lovisa är i fall världens bästa tjej, hon klev upp och klädde på sig och fixade runt själv en stund. Sen kom hon med fruktsallad och vatten till mig. Älskade unge, vet inte hur jag skulle klara mig utan henne. Hon tar hand om mig ganska ofta faktiskt, även om hon själv inte tänker på det.
Som när hon vaknar på natten och haft en dröm, jag går dit och tröstar och viskar att jag älskar henne och hon mumlar lite grötigt att hon älskar mig. Hon har alltid kramar till mig när jag vill ha det. Om hon ser att jag är ledsen så kommer hon och tröstar mig och frågar varför jag är ledsen.
Tänk om vuxna människor kunde vara lika omtänksamma på riktigt. Våga visa att man bryr sig...

Vill ni veta vem jag är på insidan?

Kanske är det någon som anar, men jag tror ingen vet vem jag är på insidan.

Jag är inte ett dugg tuff eller stark. Jag är vek, rädd att göra fel och med ett självförtroende som ständigt når botten.
Jag har under hela mitt liv lyssnat till allt negativt som jag hört, försökt göra bättre, bli en perfekt människa som alla ska älska. Det positiva som jag fått höra har bara svischat förbi, jag har trott människor sagt så för att verka snälla eller för att de vill ha något av mig.
Jag vet inte om jag någonsin satt mig själv i första hand. Jag har levt för mina djur och sen för familjen. Jag har insett nu att det inte fungerar, jag mår riktigt jädra dåligt av det och är nog rätt nära ett sammanbrott på riktigt.
Mitt stora problem är att jag inte vet vem jag själv är. Vad vill jag? Vad gör mig glad?
Jag har alltid trott att om jag kan hålla människor och djur runt omkring mig glada och nöjda så ska även jag bli nöjd. Men det fungerar inte så. Jag blir aldrig nöjd med mig själv, jag kräver ständigt mer och mer.

Jag säger alltid till andra att det är helt okej att göra fel, men jag har aldrig accepterat att jag själv gör fel. Varför kräver jag att jag själv ska vara en supermänniska när min hjärna säger att det inte finns några sådana.
Jag har inte en aning om hur jag ska ta mig ur detta, ni som är mina vänner på riktigt får gärna höra av er så jag vet vilka ni är. Ni som är tveksamma eller inte beredda att ställa upp till 200% behöver inte ens fundera på att ge mig något stöd alls just nu.
Som jag känner för dagen så har jag ingen alls jag vågar lita på, jag vet att ni är många som ibland säger/skriver snälla saker till mig. Jag vet inte varför ni gör det eller om det är sant. Men jag måste börja leva på tron att det är sant och att ni säger det för att ni verkligen tycker det.

Så snälla, var ärliga mot mig, skriv/säg inget om det inte är sant, acceptera att jag inte är perfekt så kanske jag också lär mig det en dag.

Jag har alltid haft svårt för relationer till andra, haft många pojkvänner, varit gift ett helt år och nu är jag ensamstående mamma.
Jag har haft en pojkvän som tryckte ner mig psykiskt ordentligt, han hade alltid full koll på var jag var och vem jag pratade med i telefon. Jag vaknade upp en dag och insåg jag var rädd att bli slagen, då bröt jag med honom, men törs fortfarande knappt åka till staden där han bor. Ni som vet vem det var kanske förstår nu varför jag sällan hälsar på er. Jag vill så gärna, men rädslan sitter djupt.

Jag skulle kunna räkna upp mängder av människor som svikit mig genom åren, som jag gett min tillit och som sen visat sig vara riktigt vidriga människor som utnyttjat mig och trampat på mig.

Jag är inte stark nog att stå upp för mig själv, jag visar gärna ett yttre där jag verkar stabil och stark, men det är bara en fasad. Innerst inne är jag nästan ständigt skräckslagen. Jag bryr mig alldeles för mycket om vad folk tycker och tänker om mig.

Jag är den jag är, det är inget som kommer ändras på i första taget. Men jag hoppas jag någon gång ska lära mig att jag duger som jag är.
För tillfället har jag rejält mycket praktiska saker omkring mig som är mig övermäktiga. Varje dag är en kamp och så fort jag tycker jag börjar se slutet på tunneln så rasar en sten in.

Jag tror på ödet, att det som sker har en mening, men ofta tvivlar jag. Är det verkligen meningen att man som människa ska behöva ta så mycket skit?
Jag har ibland ganska "farliga" tankar, det är inte något jag tänker ta upp här, några vet vad jag menar och det är något jag inte vill ni ska sprida vidare. Ni som inte vet behöver varken fråga eller fundera över vad jag menar. Men dom är jobbiga och gör att jag måste gå tillbaka till att leva livet en minut i taget. Ibland mår jag så pass bra att jag törs planera en hel vecka i förväg, men oftast får jag bara ta dagen som den kommer.

Min största skräck i livet just nu är att jag av någon anledning inte skulle få vara med min dotter. Jag vet inte vad den anledningen skulle kunna vara, men jag blir livrädd bara jag tänker tanken.

Tack till er som tog sig tid att läsa. Kram

En jobbig vecka

Ja, ibland hinner man inte med som tänkt. Denna vecka har varit full av olika saker, möten med nya människor, nya upplevelser och erfarenheter.
Jobbat en del och varit runt i halva landet. Måndag morgon vaknade jag i Göteborg, igår vaknade jag i Umeå. Gillar att se alla olika delar av vårat avlånga land.

Tränade tömkörning med Britney i tordags, hon är så jätteduktig och jag älskar att se henne utvecklas samtidigt som jag själv lär mig massa. Synd bara att jag pajjade i kroppen då, men fick köra volvo hem från Umeå igår och fick sen skön massage så känner mig mycket bättre idag :)

Redo för en ridlektion med Britney :)

Hundträff

Har haft en helt fantastisk dag!!

Lite trött var jag imorse, men kom upp till slut. Jobbigt för en lantis att vara inne i stan.

Utomhus i sex timmar med hundägare och några av världens goaste hundar. Träffat Phoebe, Kurre, Dea, Kira, Presley, Lacey och Astrid som alla busat, gosat, tiggt om godis med Meja, Luke och Smiley.
Kan ha glömt någon, men alldeles underbart att träffa alla hundarna igen, inte många som man känner igen, speciellt inte de som var valpar när de åkte hem. De växer så fort både på höjd, bredd, längd och i psyket.
Trevliga hundägare och gott fika.

Nu ätit och lär nog somna snart känns det som. Hundarna är jättetrötta och lär sova riktigt gott inatt med.

Bortrest

Eftersom jag bara suttit och kört 27 timmar lastbil plus 3 timmar personbil de första av veckans tre dagar så kände jag igår att det var dags att dra till Göteborg så man kom någonstans. Eller NÄÄÄÄ, nu driver jag med mig själv.
Körde i alla fall till Gbg igår efter att det strulat med att byta däck på bilen. Lyckades byta alla däck när jag fått hjälp att få lös alla bultar som satt som fastgjutna.

Har idag farit runt och varit både här och där. Var på systemet och blev tillfrågad om id??? Ska jag ta det som att jag ser ung ut eller som att killen ville kolla om jag var i intressant ålder för en date eller vad?? Jag fyller ju ändå 35 i augusti, lär ju knappast vara någon tvekan om att jag skulle vara över eller under 20???

Haft en kul dag i alla fall, nu en öl i soffan hos Ica. Lär sova gott inatt. Imorgon hundträff, många som avbokat p.g.s sjukdom, men några får man väl träffa :)

Jobbar

Ja, det blir inte mycket tid till övers när man jobbar 12 timmarspass.
Igår tog jag ändå en tur till stallet och jobbade med Oliver som tyckte det var helt okej att stå och filosofera i transporten. När jag tyckte vi varit duktiga så antog vi utmaningen att gå i vatten, rejäla vattenpölar var det. Han tvekade en halv sekund och sen följde han mig som om han alltid gått i vatten!!!! Underbar är han! Jag bad honom stanna i vattnet och det gjorde han och ställde sig att tugga.

Dagen igår fortsatte med kontroll vid Armsjön, hade en stressad chaufför som körde om bara några hundra meter innan så dom vinkade in den bilen istället :D

Resten av dagen flöt på riktigt bra, lyckades backa in både rakt och snabbt trots en tjattrande Ica i örat. Fast det kanske var det som gjorde att jag lyckades, att jag inte hade tid att tänka så mycket.
Hade en jättebra utlastare så lastningen gick riktigt fort, hoppas det går lika bra ikväll.

Imorgon kommer mäklaren för att ta bilder på huset/gården. Skulle ju va bra om det kom ut till försäljning nu på en gång.

I mitten på maj börjar jag jobba i Vimmerby, ska försöka hitta dagis till Lovisa så fort det går.

Mår mestadels toppen med mitt nya liv, det enda som känns jobbigt är när jag måste lämna ifrån mig Lovisa, men när jag är sysselsatt så fungerar det. Träffade mina underbara bonusbarn i söndags, dom är ju inte mina bonusbarn längre men det känns så i alla fall. Jisses vad svårt det var att inte börja gråta av glädje när jag såg dom. Älskade ungar vad jag saknar dom!!!! Vet ju aldrig när jag får träffa dom igen.

Drömmar

Ja, såna har jag när jag sover, ibland är dom helsnurriga. Eller oftast är dom helt bisarra faktiskt.
Jag drömmer om sånt som finns med i min planering och sådant jag fruktar ska hända. Det händer att jag vaknar upp med dunkande hjärta och med en rädsla för att våga somna om ifall drömmen då skulle fortsätta.
Vet att det rör sig väldigt mycket i mitt undermedvetna just nu, dels för att Maja (min kraniosakrala terapeut) satt igång saker och dels för att det händer (och har hänt) en hel del i mitt ändå ganska korta liv. Allt som har hänt mig genom livet har satt sina spår. Mycket av det har gjort att jag tappat självkänslan och tron på mig själv. Jag är extremt känslig för om någon jag ser upp till talar om för mig att jag gör fel eller att jag är dålig på något. Att någon jag inte känner skriker skit efter mig det gör mig inget, då vet jag till 100% att det är avundsjuka. Men när någon jag bryr mig om vänder ryggen åt eller bara kritiserar mig så sjunker jag fort.

Jag har en som står mig väldigt nära som under hela min uppväxt ställt stora krav på mig. Jag kan inte minnas att jag fått beröm, men kritiken har alltid funnits där. Det har inte gjort att jag tål kritik, det har gjort att jag gör ALLT för att få det där berömmet som jag hela tiden saknat.
Tror det är vanligt att man vill bli sedd, uppskattad och älskad för den man är. Jag vet väl innerst inne att jag är en "bra" människa, men varför kan man aldrig få höra det?

Jag är en hästmänniska, kommer aldrig sluta vara det. Hästarna ger man beröm hela tiden, ser man att självförtroendet hos hästen sviktar så gör man allt i sin makt för att få det bra igen. Varför kan man inte behandla människor som man behandlar sina djur/hästar?
Att ibland få höra att man är duktig, att man gjort något bra eller att man är söt eller vad som helst positivt. Men nej, den mänskliga världen lever i tron att allt är bra om ingen säger något annat!!!!
Jag hatar den delen av livet. Jag tror inte att allt är bra om ingen säger det. Jag lever i min hästvärld, jag berömmer andra när jag tycker de gör något bra, jag försöker stötta de som har dåligt självförtroende. Tyvärr är det inte många som är bra på att ta till sig när man berömmer, men med träning så måste vi kunna få mänskligheten att acceptera att man som människa kan vara värd något även om man av många anses tillhöra "den grå massan".

Jag vet att jag inte är som någon annan. Jag har aldrig velat vara "en i mängden". Jag vill heller inte sättas på någon piedestal eller sätta mig över någon. Jag är som jag är och jag är varken bättre eller sämre än någon annan. För alla är ju bra på olika saker.

"Kändisar" är något jag har svårt för numera. Min uppfattning om människor som är med kända än en annan är att dom tror att det gör dom till något speciellt. Men dom är fortfarande bara människor och kan inte behandla andra respektlöst. Jag är tveksam till att ha någon "känd" i bekantskapskretsen, jag litar inte på dom. Har speciellt en som jag trodde var en okej människa, men som visade sig vara en riktig skådespelartalang. Jag har blivit lurad, tagen för given och ljugen rakt upp i ansiktet. Nej tack! Jag behöver inga sådana människor runt omkring mig.

Tacka vet jag dom här ödmjuka människorna som förstår att sätta värde på sina medmänniskor. Dom må vara fattiga, skitiga å se ut som dom vill, deras personlighet är det viktiga!!

Lovisa å Frida

Dom är så underbart söta ihop!!!

 

Idag red Lovisa på ridbanan och då kunde hon även få testa galoppera, det gick toppenbra, häst och ryttare skötte sig galant och jag tror båda hade lika roligt. Frida som "inte" är någon barnhäst låter Lovisa göra nästan vad som helst. När Karin inte fick fånga Frida efter dom fått gå lösa lite på ridbanan så gick Lovisa rätt fram till Frida, tog henne i manen och drog henne med sig. Jisses vad jag skrattade. Härliga unge och underbara häst!!!!

 

Bilderna är från en ridtur för någon vecka sen :)

Glädje och ilska

Ja, denna dag har verkligen varit omtumlande.

Började tidigt imorse med att väcka Lovisa och åka till stallet. Killen som hjälpte oss med Oliver igår kom för att fortsätta idag. Oliver var helt klart lugnare även om han reste sig en gång så det såg ut som han skulle gå över. Efter många gånger in och ut så fick JAG prova!!!! Helt fantastikt vilken känsla det var att ta över när han var lugn och lyssnade. Märkte verkligen av när jag själv gjorde fel.
Är sååååå nöjd med Oliver idag, även glad att jag själv fick prova.

Sen lastade vi ponnierna och gav oss iväg till ridklubben. Stötte på en idiot till busschaufför som först låg så nära bakom så hon fick hela släpet att tryckas sidledes av vinddraget från bussen, sen kör hon om där det är alldeles för skymd sikt och till råga på allt tutar hon!!
Buss 30 från Gnarp till Hudiksvall avågng 12,05 från Gnarp.
Ringt trafikupplysningen och rapporterat samt mailat KR trafik som kör linjen. Ska även ringa KR trafik imorgon när de har folk på plats, man kan ju hoppas de hinner ringa mig före, men det är väl inte så troligt.

Gick toppen med ponnys på ridbanan, jag red Britney med barbackapad. Låååång uppvärmning, men till slut mjuknade hon och gick jättefint i traven. Galoppen blev lite flamsig, hon orkar inte riktigt, men det är bara att jobba vidare så kommer hon bli hur fin som helst. Övade rygga vinkel, halt, kliva upp från "hinder" och hon skötte sig superbra.

Lämnat Lovisa hos sin pappa, så nu blir jag solo i två veckor. Som tur är så har jag nästa vecka ganska fullbokad redan, jobb 3 dar och sen kommer mäklaren och ska fota huset. Sen ska jag försöka ta mig till Göteborg till helgen, får se om det blir en omväg via Kisa för att hämta upp en vän eller om hon åker med någon annan. Ska försöka hinna träna med Oliver också och på söndag kommer vår nya vän för att hjälpa igen :)

Evig kärlek?

Pratade med en kompis och kom in på ämnet evig kärlek.
NEJ, jag tror inte på evig kärlek mellan MIG och en man.
Jag älskar mina föräldrar, mina bröder och min dotter. Det är dom som får min eviga kärlek, dom och världens alla barn.
Som vilken kvinna som helst har jag vissa behov som bara en man kan tillfredsställa, men det betyder inte att den mannen får min kärlek eller ens tillit.

Kolla ikväll på en film som heter "dumpa honom", en alldeles vanlig romantiskt komedi eller vad dom nu kallar det. Jag gillar att titta på såna filmer, när jag var yngre och mindre erfaren så drömde jag ju om att något romantiskt skulle hända just MIG, men jag har gett upp den drömmen.
Det är aldrig rätt att ge upp en dröm, men jag har blivit tvungen. Jag gör det för att skydda mig själv, för att slippa bli sårad och bara må ännu sämre. Självklart kommer den drömmen aldrig helt försvinna, men min hjärna har nu lyckats få övertaget och sinnet har accepterat det.

Något roligare är att idag har vi fått hjälp med Oliver, det kommer bli bra i slutändan det är jag övertygad om. Äntligen har vi hittat en metod som fungerar och ett sätt där man INTE tvingar hästen till något. För Oliver är ju precis som sin mor, man kan aldrig tvinga han till något.
Red Britney sen och jag har ju bara suttit på henne 2-3 gånger förut så det var riktigt roligt. Hon var lite motsträvig i början, men trampade på bra emellanåt och vi gjorde väldigt mycket sidvärtsrörelser och jag övade på att ha stadig ytterhand och ledande inner, precis som vi övat på i tömkörningen. Det fugnerade jättebra så länge jag inte fastnade med högerhanden då jag hade dne som innerhand. Jag red i barbackapad och mina ben lär inte vara glada imorgon, men då tänkte jag ta den igen och rida henne på ridbanan och allt går som planerat. Dår lär vi göra mycket volter och rempoväxlingar har jag tänkt. Britney är verkligen en toppenponny, kan ridas av alla nybörjare som mer erfarna ryttare. Tur jag inte är så stor och tung så hon orkar mig :)

Övertrött Lovisa

Ja det är inte lätt att vara liten och så trött så man knappt orkar gråta.
Inte ofta hon kliver upp efter hon lagt sig, men det gjorde hon nyss. Hon ville säga godnatt till hundarna och det kan jag aldrig neka henne. Hon är så underbar med djuren så det kommer bli jobbigt att inte ha några hundar sen. Men bara vi kommer till ro med nytt boende så lär det flytta in en katt eller två som hon kan ösa sin kärlek på.

Själv vet jag inte riktigt vad jag ska göra av kvällen. Känner mig lite ensam ikväll. Troligen för att jag vet att jag snart kommer vara själv i två veckor. Försöker låta bli att tänka på vad jag ska sysselsätta mig med då, men jag lär väl ordna så jag har fullt upp som vanligt.

Har packat i alla fall 7 kartonger i varierande storlekar idag, känns bra men vemodigt. Trivs ju på den här platsen, men chansen att få det att fungera med jobb och Lovisa är ganska obefintlig.

Förstå?

Jag tror jag börjar föstå ett och annat. Varför jag är som jag är och varför jag ibland reagerar som jag gör. Det beror på olika saker som hänt mig och som inte är glömda utan bara gömda.
I nuläget minns jag inga detaljer, men dom lär komma eftersom när jag nu börjat nysta.
Jag önskar så att ingen annan råkat ut för samma pucko som jag gjort, men jag vet ju att det troligen är så. Jag är medveten om att jag själv väldigt troligen kommer råka ut för en sådan idiot igen, därför väljer jag nu att gå min egen väg och samla styrka nog för att leva mitt liv delvis ensam, delvis tillsammans med världens goaste tjej som är min dotter.
Vänner kommer och går, det är inte många som blir kvar efter stormen bedarrat.

Jag kan verka deppig, men det är jag inte. Jag är glad över hur mitt liv är just nu, jag är glad att jag är den jag är idag. Men visst kan livet vara jobbigt och jag trillar ibland in på varför saker och ting händer, men det är tillfälliga dalar som jag tror drabbar alla i mer eller mindre omfattning. Så varför ska jag bli stämplad som "inte mår bra" bara för att jag berättar om det jag själv ser som "elände".

Nu ska jag snart iväg för samtal med en läkare. Jag hoppas vi inte har allt för delade meningar om saker och ting.

Sen blir det myskväll med Lovisa och helgen spenderar vi med hästarna och bästa familjen Rendahl och förhoppningsvis Catherine också.

Funderingarna jag har i mitt huvud är många, dock så är det lite lugnare efter Maja hittade "sympatikus" och visade mig var jag ska trycka med virknålen för att få lugn i själen. Jag har hittat ett sätt att varva ner som passar mig, självklart passar det inte alla, men jag tror många skulle må bra av kraniosakral behandling, akupuntur eller annat som INTE gör ont på kroppen.

Gamla sår

Helt plötsligt händer det saker som gör att gamla sår rivs upp.
Man tror man lämnat saken bakom sig, men så händer något som gör att såret rivs upp och blir färskt igen. Det man förträngt kommer upp till ytan, kanske av en anledning.
Jag vet inte varför, just nu är jag bara förvirrad och osäker.

Tömkörningsträning och ansökan

Jisses vilken skillnad det var på dagens träning mot den för två veckor sedan. Jag har själv inte motionerat Britney något under tiden, men hon rids mycket och det märks att hon skaffar sig muskler.
Hon var helt fantastisk idag! Jag var mer fokuserad än sist, men blev lite yr och fick en känning i ryggen på höger sida när vi tömkörde på volt och jobbade med att öka och minska volten. Men när vi började köra "fyrkanten" så släppte det. Fick hjälpa av Eva att få Brtiney och mig att föstå hur vi ska öva skänkelvikning. Det gick faktiskt väldigt bra emellanåt och bara polletten trillar ner för oss båda så kommer det bli toppenbra.

Skickade iväg ansökan idag, en utbildning på 40 veckor på Strömsholm som börjar i höst. Kuskutbildning med bruksinriktning tror jag man kan kalla det. Jag tror inte jag kommer in, men det kostade inte mer än två frimärken att söka så det är klart jag måste söka. Vem vet, kanske kommer jag in? Vet inte om jag kommer gå utbildningen om jag nu skulle komma in, men jag tror det kan vara något för mig.

Flyttstädar

Jag ska ju sälja gården och ska väl förhoppningsvis snart ta reda på vart i landet jag ska flytta. Blir beroende på var jag får jobb någonstans tyvärr, får inte styra så mycket själv över det.
Har börjat röja igenom köket och städa skåpen som inte är så rena enligt mig.
Jag lider fortfarande av min "arbetsskada" efter jag jobbade på hotell, jag ser skillnad på om det SER rent ut eller om det ÄR rent. Nu jobbar jag för att det inte bara ska se rent ut, det ska vara rent!

Jag har upptäckt att jag har lätt för att få jobb, dock är det då jobb där det inte fungerar med Lovisa. Jag vill kunna lämna henne på dagis, sova med henne och finnas när hon somnar och varje gång hon vaknar oavsett vilken tid på natten det än är. Jag vill hon ska känna sig trygg med att jag finns där för henne. De veckor som jag inte har Lovisa kan jag ju jobba dygnet runt, det spelar mig ingen roll. Men eftersom jag bara kommer ha henne halvtid så vill jag verkligen ha tid med henne då. Hade ju varit toppen om jag kunnat jobba lite mer än heltid de veckor jag inte har henne och så lite mindre än heltid när hon är hos mig. Men var hittar man ett sånt jobb?
I den branschen jag jobbar så är det mest "grisepass" där man börjar eller slutar mitt i natten, en del på helger och mycket nattetid. Ska jag bli tvungen att byta yrke? Jag vill ju det egentligen, men ska jag satsa på det jag egentligen vill jobba så är det först 3 års studier på heltid vilket inte känns så lockande just nu. Jag vill få rätsida på ekonomin först, bort med alla lån och kanske skaffa en buffert på banken. Det kommer nog ta ett tag, men jag tror jag måste härda ut med det dessvärre.
Finns liksom inga genvägar till en stabil ekonomi.
Nog kan jag drömma om en lottovinst eller skoja om att jag ska träffa någon som är rik. Men jag vet innerst inne att chansen att det ska hända är minimal.

Å andra sidan så blir man ju inte lycklig av pengar. Det som betyder mest för mig just nu är att min dotter ska ha det bra, hon ska känna sig trygg och veta att jag alltid finns där för henne, att jag ser henne och alltid har tid för henne. Det är inte lätt, men jag tror jag har lyckats ganska bra ändå hittills.
Får jag välja en sak åt mig själv, så väljer jag att ha tid att umgås med hästarna. Jag har ju ingen egen häst för tillfället, men innan året är slut kommer jag troligen ha en egen igen, eller en lånad kanske.

Tänk om man visste hur framtiden skulle bli, skulle man vara nöjd då? Jag tror aldrig man blir helt nöjd. Jag gillar att planera saker, men jag tycker nog mer om att göra saker spontant, att dra iväg och inte veta vad som ska hända, vad man ska göra å så.

Min dröm just nu är att jag ska hitta ett jobb jag trivs med, ett bra hus till mig och Lovisa och en bra förskola där jag kan känna mig trygg i att Lovisa får det bra när jag måste jobba.
I framtiden vill jag nog ha egen gård igen, med hästar, katter, höns och kanske lite andra djur.

Jag har nog börjat ge upp drömmen att hitta någon karl som klarar av mig, jag vet att jag inte är lätt att leva med och jag är nog rätt stark som person och vill klara allt själv. Samtidigt vill jag bli omhändertagen och omhuldad, men inte känna att jag blir det för att jag inte klarar av saker. Något jag retar mig enormt mycket på är om någon säger åt mig att "men det kan ju inte du". Jag kan ALLT, en del saker är svårare eller tar längre tid, men jag är envis och har många tokiga ideér och har hittills inte stött på något jag inte klarar av.
Jag kan tänka mig att de flesta karlar vill vara "stora å starka" och vara den som fixar det tunga och jobbiga. Men jag byter gärna olja på bilen, skottar snö, kör traktor och gör annat "karlgöra" medan jag gärna skulle ha någon som kunde fixa inne med att städa, diska å laga mat. Hittills har jag inte hittat någon karl som klarar av det, för samtidigt som jag vill ha en karl som klarar av det dagliga hushållet så vill jag ha en som jag kan krypa in i famnen hos och gömma mig när livet blir tufft, någon som tar hand om mig de dagar jag inte är så stark som jag brukar.
Kanske har jag för höga krav? Men jag har insett att det är MINA krav, hittar jag inte den där som jag tycker är "perfekt" så inte ska jag behöva nöja mig med någon annan, då klarar jag mig bättre själv.

Jag har en hel del vänner som istället kan hjälpa mig, en del har funnits länge och en del är nya. Alla betyder så mycket för mig och jag hoppas verkligen alla kommer stanna även om jag ibland är dålig på att hålla kontakten med dom.

Nu ser jag fram emot kvällens träning i tömkörning, alltid lika lärorikt att ha lektion för Eva, hon ser ALLT man gör. Först ska jag och Lovisa hinna med att handla lite och sen kanske vi även hinner mocka och fixa lite i stallet. Kanske har det kommit några fler lamm också :)

Allvar eller skämt?

Ibland undrar jag vad det är som gör att folk som själva skämtar om det mesta och med allt och alla inte kan förstå när man skämtar med dom?
Är dom i grunden rätt otrygga så dom tar allt man säger på allvar?

Jag skämtar ju med alla om allt. Jag är sådan, kan man inte ta mig för den jag är så strunta i det. Det finns så många som gillar mig för den jag är och som gillar mitt sätt att vara så jag behöver inte alla andras gillande. Just idag så tror jag faktiskt på det jag själv skriver också, jag har märkt att jag faktiskt är en TJEJ som kan ALLT!!!

Okej, jag kan inte styra andras känslor och tänkande, men det är inget någon kan och inget jag har för avsikt att göra heller.
Jag vet inte om jag börjar bli äldre på riktigt så att jag även börjar bli klok, men jag har kommit fram till att alla jag verkligen tycker om lite extra är värda ALLT! Har dom det inte bra i min närhet så ska dom inte behöva vara där, även om det i vissa fall gör ont i mitt hjärta så är det så det måste vara. De människor och djur jag tycker om måste ha det bra, det är viktigast för mig. Visst måste jag själv också må bra, men aldrig på bekostnad av någon annan.

Jag funderar ibland på om livet skulle vara enklare om man hade någon vuxen att dela det med. Svaret för tillfället är: inte just nu...
Åsikter, tänkande och tyckanden kan ju dock alltid ändras, men som det ser ut nu så har jag det bäst när jag bara behöver rå om mig själv och min älskade dotter.
Lovisa har inte varit frisk sen hon kom till mig för 1,5 vecka sen. Vi har det lite jobbigt ibland, även om jag älskar henne så tar det på humöret ibland när hon gnäller och tjatar. Även om andra tycker hon är tyst, inte i vägen och lättsam så vet jag ju hur hon egentligen är och tycker hon kan bli jobbig. Jag älskar ju henne exakt lika mycket hur hon än är, vad hon än gör. Men ibland kan jag känna mig som en PMS-kärring när jag fräser åt henne och hon blir ledsen.
Jag kramas och pussas mycket med min dotter, jag talar om för henne flera gånger om dagen att jag älskar henne, att hon är duktig och att hon är en tjej som klarar allt. Jag vill göra allt för att hon ska växa upp till en trygg och självsäker tjej som ändå är ödmjuk och med hjärtat på rätta stället.

Igår träffade jag en kvinna som jag pratade med bara några minuter. Hon påtalade att jag utstrålade vänlighet. Jag blev... förvånad tror jag rätta ordet är, har aldrig hört någon säga så om mig förut. Men jag försöker ju vara snäll och vänlig mot alla. Om någon behöver hjälp så hjälper jag till om jag kan.

Jag var hos min kraniosakrala terapeut idag igen, hon upplevde att jag hade en ny spänning i kroppen, inget som orsakats av något fysiskt utan av något psykiskt. Helt rätt hade hon som vanligt. Jag tror jag pratade nästan hela timmen jag var där, jisses vilken skillnad det var i kroppen när jag gick därifrån, nästan som att sväva på moln. Hon sa redan när jag kom in att jag hade en helt annan utstrålning än sist jag var där. Jag kan inte annat än hålla med, jag har genomgått en enorm förändring sedan jag var hos henne sist, jag har börjat bli lugnare, tryggare i mig själv och försöker bli mer självsäker genom att faktiskt ta till mig när någon säger något positivt. Det är inte lätt, men jobbar man aktivt på det så går det.

dags att skaffa sig häst igen kanske

Ja, det är ju inte så att jag INTE saknar att ha häst. Men det är ju rätt skönt att inte ha det dagliga ansvaret. Plus att min ekonomi varit/är rätt körd i botten.
Men om allt går vägen för mig så räknar jag med att kunna ha häst igen till hösten. Jag vet precis vilken häst det kommer bli, min första uppfödning kommer i så fall komma tillbaka till mig.

Jag har varit ledsen länge över att han inte är min. Han har det jättebra där han är och hans nuvarande ägare har gjort enormt mycket för honom. Han trivs verkligen och drömmen är att han ska få stanna där han är. Men eftersom jag funderar på flytt rätt långt och hans egentliga ryttare förhoppningsvis kommer in på gymnasiet ännu längre från hemmet så känns det som att den bästa lösningen just nu är om han kan vara hos/med mig för ett tag framöver.
Kanske kan det bli så i framtiden, när både Oliver och T blivit äldre, klokare och tryggare i sig själva kan finna varandra igen. Jag hoppas verkligen det.

Soligare

Har haft ett par jobbiga dagar, men idag är det bättre.
Dock så lurar febern på mig och jag har ont i halsen, men det går ju över.

Ska försöka ta mig till ridklubben ikväll och fundera över vad jag ska göra med de spännen jag betalt för, lär bli groteska hundhalsband, men kanske kan bli något annat användbart.

Fick erbjudande om jobb imorgon, men som jag känner mig idag så törs jag inte säga att jag kan jobba imorgon.
Har jag tur så orkar jag ta mig till Monty Roberts show på lördag, hoppas jag orkar det!!!

En kille har ringt om flakvagnen, så jag ska ta med mig den söderut imorgon, blir den inte såld så har jag en annan jag tänkt lämna den hos, någon som garanterat blir glad :)
Lite beslutsångest hur jag ska göra med hästtransporten, har ju ingen bil som jag egentligen får dra den med så känns enklast att sälja den och kanske köpa en lättare istället.
Har en spekulant på den med, ska bara fundera ut pris!!!

Torsdag 17:e Juli 2008

 

Klistrar in ett inlägg från min andra blogg som jag skrev 17/7 2008

Allt sätter sina spår

Alla man möter, varenda en man möter, varje sak man ser, varje sak man upplever....
Allt sätter sina spår.

Det någon gjorde mot oss för 20 år sen kanske vi inte minns, men undermedvetet så finns det kvar. Kanske finns det även i vissa fall medvetet kvar.

Jag levde i min trygga värld ända tills för 18 år sedan, då fick jag för första gången uppleva hur det kändes att bli rejält sviken av en annan människa. Detta har satt sina djupa spår och är något jag kämpar med nästan dagligen. Men oftast mår jag ganska bra ändå. Jag kryper ner i skorna och gömmer mig i min trygga värld där allt är underbart och inget ont finns.

Om man då skulle ta och krypar fram ur sin skogömma och sträcka på ryggen och visa sig för världen. Vad kan hända då? Om man nu vågar och allt går fel, är inte risken stor då att man sjunker djupare ned i sin gömma och aldrig mer vågar sig fram igen?

Jag har blivit trampad på, jag har mått dåligt, jag har fått förklarat för mig att jag är diverse olika saker.
Jag vet att de sakerna egentligen inte är sant, men någonstans finns en liten undran om det kan vara så att det kanske finns en gnutta sanning bakom det hela?

Men det är ju mänskligt att fela, det är okej att ändra åsikt och ingen är perfekt.

Varför kan man inte ens försöka leva som man lär?

Ytterligare en dag till ända...

Tappat fokus

Ja, just nu känns det bara som om jag flyter omkring och bara är.
Har inga direkts mål att kämpa emot, bara lite lösa planer.
Måste åtgärda detta, men hur? Har en hel del problem som ska lösas, men det är inget jag kan göra själv och en del saker  är sådan att jag måste vänta på att andra människor gör sitt först.

Helgen har varit helt okej. Mitt problem är att jag märker på mig själv att jag är lättretligt och lätt tappar orken och energin. Jag vill gärna att saker och ting ska hända nu på en gång, vill inte gå och vänta på saker å ting. Stackars Lovisa får ganska hårda krav på sig när hon är med mig. Jag måste försöka jobba på det, men vet inte riktigt hur just nu.
Kanske är det som en vän till mig säger att jag lider av en osynlig sjukdom??

Vad som finns i mina planer för framtiden just nu är att: sälja gården, skaffa ett jobb, bli skuldfri på alla små lån och förhoppningsvis ha mer tid för nära och kära.

Jag har en hel del saker som jag måste gå igenom för att kunna lägga det bakom mig. De två stora sakerna är förlossningen med allt som hände efteråt och Dinas Ark.
Det kommer vara jobbigt och ta tid, men jag känner att jag måste reda ut allt i mitt eget huvud för att kunna gå vidare. Jag brukar inte grubbla över sådant som hänt, det är ju inget jag kan påverka. Men dessa saker ligger i bakhuvudet och stör mina tankar hela tiden.
En annan sak som jag nog bör fundera över är mina tidigare förhållanden. Vad kan jag egentligen göra för att jag förhoppningsvis i framtiden ska kunna ha ett förhållande som fungerar? Vad måste jag ställa för krav på den andre och kan jag ha så höga krav som jag har? Jag måste nog lära mig tänka mer med hjärnan och mindre med hjärtat i det fallet. Är ju som bevisat inte många som klarar av mig som person, även om jag till kroppen är liten och ser oförarglig ut så tror jag att jag skrämmer ganska många med mina åsikter och tyckanden. Men jag är den jag är och nog borde det väl finnas någon på denna jord som klarar av mig??
Jag verkar nog ganska stark utåt, men egentligen är jag nog ganska skör, jag vill vara "tjej" ibland, få bli uppvaktad och förförd och någon gång få höra att jag är vacker/söt/fin eller vad som helst som gör mig glad. Det vill väl alla va?
För en vecka sen fick jag höra av en vuxen man att han var imponerad av mig!! Av MIG!!! Det kändes jättebra, men det är ju bra om man får det bekräftat av någon till också. Jag är ju ändå inte den med det bästa självförtroendet så jag tänker väl lite som alla andra något i stil med: "jaha, vad vill han ha av mig nu då?". Min hjärna vet att jag inte ska tänka så, att jag ska ta till mig komplimangen och stärka mitt självförtroende, men självförtroendet är alldeles åt helskotta för kantstött så det kommer ta tid. Visst kan jag verka självsäker, men innerst inne är jag nästan jämt osäker, jag är orolig för att jag inte ska duga, att jag inte ska bli accepterad för den jag är, att någon ska komma och skälla på mig för den tycker jag gjort något dumt.

Vet inte än om jag ska våga publicera detta inlägg, har inte så många läsare på min blogg, den är mest tänkt för mig själv. Men det är väl samtidigt ett litet hopp om att någon ska ha en chans att se vad som finns inuti mig. Jag har ju två bloggar där jag skriver, en där jag visar helt öppet vem jag är och en där jag är helt anonym. Detta blir på den öppna bloggen där den som läser troligen vet vem jag är.
Jag brukar säga att jag inte har några hemligheter, men mina känslor behåller jag nog oftast för mig själv.

Min solstråle

Ja, det är ingen annan än Lovisa. Även om jag stundvis måste bita mig själv i tungan, vända mig bort och skrika ut lite ilska eller bara andas för att lugna mig så älskar jag henne så oändligt mycket.
Ibland har jag haft funderingar på varför hon kom in i mitt liv. Jag anar några svar, men kommer väl aldrig få veta helt säkert. Det som är säkert är att hon finns och är en stor del av mitt liv och jag njuter av varje sekund jag får ha henne nära.
Jag har ju fått en hel del humör efter min far och det måste jag verkligen komma ihåg när jag är med Lovisa, att jag måste sänka mina förväntningar på henne och låta henne vara det där barnet som gör fel, är busig och ibland bara har korvstoppning i öronen.

Idag har vi kämpat med "tjejer kan ALLT" och "man får göra fel, men man får aldrig ljuga"
Jag tror hon snart kommer ha det i ryggmärgen, hon är en smart tjej, även om det ibland kan ta lite tid innan hon riktigt förstår saker och ting.
Hmmmm.... Vad var det jag skrev om höga förväntningar...

 

Lovisa älskar att göra grimaser och att låtsas vara arg, ledsen, glad eller vad man nu hittar på att hon ska vara. Jag försöker uppmuntra henne till att använda sin fantasi och ha roligt. Men hon är även van att ha "tråkigt", visst är det inte roligt att lära ett barn att acceptera att livet ibland är tråkigt, men om man aldrig har tråkigt hur vet man då när man har roligt?

Jag tror att allt man behöver lära ett barn ska läras in så tidigt som möjligt, jag tror det är lättare ju yngre dom är. Har märkt att många föräldrar idag tänker att "nä, jag orkar itne ta den här fighten nu, det går nog lättare när barnet blir äldre".

Jag tänker att "tar jag den här fighten nu så går det fort och enkelt och vi slipper framtida problem". Hittills har det fungerat toppen, jag har en dotter som är glad, sprallig och inte alls lika blyg som hon varit. Hon vet att med mamma så är det ibland hårda tider, men hon vet också att vad hon än gör så finns jag där för henne och min kärlek till henne är obegränsad. Jag upplever det som att hon är trygg med mig när jag sätter gränser, säger nej och alltid ger henne kramar, uppmärksamhet och obegränsad kärlek.

 

Jag har kommit fram till att jag inte ska ha fler egna barn. Ångrar inte en sekund att jag fick Lovisa, men att behöva riskera att gå igenom något liknande som jag gjorde i 3,5 års tid efter förlossningen är inget jag önskar någon på hela jorden.

Jag har nästan inga minnen alls av Lovisa första 8 månader, då var smärtan min närmaste vän, 6 månader knaprade jag full dos med Citodon, det tog bort det mesta av smärtan, men långtifrån allt. Testade starkare tabletter men klarade inte av dom.

När Lovisa var ca 16 månader fick jag mitt första ryggskott, läkaren jag hade då försökte få mig att prata men jag vägrade. Det var i november 2010. I februari 2011 lyckades läkaren slå hål på mitt skal och jag fick utskrivet Sertralin (anti-depressiva tabletter), jag började försiktigt men ökade dosen ganska fort. Tyckte jag mådde skapligt när jag åt dom, men vid pms så blev "symptomen" av mitt mående mycket sämre. Så till en början var det tillfälliga ökningar vid pms, det fungerade ganska bra.

Hösten 2012 åt jag full dos hela tiden och mådde inte alls bra psykiskt. Det psykiska måendet hade då satt stora spår i kroppen, jag hade haft ett till ryggskott.

Hösten 2012 började jag gå till en kvinna som ger mig kraniosakral terapi, jag har alltid varit skeptiskt mot sådant, men efter att ha sett vad det gjorde med en häst som bott hos mig så ville jag testa åtminstone. Efter första behandlingen fick jag sådan nackspärr att jag knappt tog mig ur sängen för att gå på toaletten. Hon kom samma kväll och efter ungefär en halvtimme så släppte allt helt plötsligt. Jag har sen varit på behandling flera gånger, oftast med ca 4 veckors mellanrum men ibland har det blivit längre mellan gångerna då ekonomin sagt ifrån.

 

I Januari 2013 träffade jag en människa som gav mig så enormt mycket positiv energi att jag orkade ställa mig upp och titta på min levnadssituation. Jag separerade från Lovisas pappa och det ångrar jag inte en sekund. Jag kan inte säga att jag slutat älska honom, men vi mådde inte bra av att leva ihop och det hade börjat märkas på Lovisa och framförallt så mådde jag själv jättedåligt av vår relation.

Jag mår bra efter separationen, visst har det varit tufft bitvis, men jag har nu funnit att jag är stabil i mig själv, jag har min underbara älskade dotter och jag har faktiskt en hel del vänner som visat sig vara riktigt pålitliga. Tyvärr så har jag även fått uppleva att många människor vänt mig ryggen, de har valt att lyssna på andra människor och vägrat att ens fråga efter min förklaring på situationen. Visst har jag upplevt det som otrligt jobbigt, jag har gråtit massor och känt mig så riktigt ensam emellanåt, men jag vet nu att jag är stark och jag vet vilka jag kan lita på i framtiden.

 

Jag ser nu enbart ljust på framtiden, jag har sedan 2 månader tillbaks trappat ner på min dos med Sertralin, sista 2,5 veckorna har jag inte tagit något alls och jag mår riktigt bra faktiskt.

 

Till min framtid önskar jag mig: ett jobb som ger tillräckligt med pengar för att överleva samtidigt som jag vill ha mesta möjliga tid med Lovisa, en gård med lite djur där jag och Lovisa kan trivas ihop, någon vuxen att få hålla om ibland och få känna sig omtyckt av,

Det jag INTE önskar i framtiden: 8-5 jobb där jag fastnar i något ekorrhjul, att jag inte kan säga NEJ till jobb som medför att jag tappar tid med Lovisa, en seriös relation

 

Det var allt för mig idag, nu ska jag sova så jag orkar ta hand om mig själv och min solstråle imorgon.

Fullt upp

När man för en gångs skull inte går hemma och väntar utan istället gör något, ja då ringer dom och vill att man ska jobba. Men jag jobbade 48 timmar förra veckan så kan ju få säga nej till något pass denna vecka då.
Var ju på jobbintervju i annan del av landet, kunde inte bara avboka den p.g.a jobb.
Gick på intervju med inställningen att "jag har redan jobb". Vilket gjorde att jag nog kanske var lite mer självsäker än jag brukar vara. Jag hade lättare för att istället för att sitta och vänta på frågor att svara på så kunde jag svamla på om det mesta och även komma med frågor till företaget.
Det kändes i alla fall bra, får väl se vad som händer i framtiden.

Jag har i alla fall haft en första kontakt med mäklaren om att sälja gården, jag kommer inte kunna bo kvar där jag bor idag tyvärr. Älskar platsen men huset är inte alls rätt och med mina fritidssysselsättningar så kan jag inte ändra på något sånt själv.
Troligen kommer jag hamna närmare min ena bror med familj. Känns som det är en jättebra grej. Ska bara lösa en del praktiska saker, men det får man ju ta efterhand som det blir aktuellt. Just nu kan jag nog faktiskt unna mig att drömma lite om framtiden. Fantisera och fundera och kanske komma till vissa beslut.
Ett stort beslut är redan taget, jag är medveten om att det kan ta lite tid innan det sker på riktigt, men det är väl bara att ställa sig i kö och hoppas det inte dröjer allt för lång tid.

Imorgon kommer äntligen Lovisa till mig igen, saknar henne så enormt mycket när hon inte är hos mig. Är väl därför som jag försöker sysselsätta mig varje sekund så jag inte märker att jag saknar henne. Visst är det så att jag har den allra underbaraste ungen i världen? Det tycker åtminstone jag, älskar henne över allt annat!

Idag blev det en biltur på 60 mil, handla lite mat, elda varmt hemma. Sen iväg till stallet för ridning och tömkörningslektion. Ridturen blev lite annorlunda kan man säga. Oliver var först väldigt framåt och skrittade med långa rejäla kliv och ville gärna trava på framåt. Sen när jag ville över en träbro så fick han full fokus på några hästar i en hage och jag fick leda han över till slut. Då hade han såklart tappat det där lugnet han hade från början. Men vi kämpade vidare och gav oss upp för en rejäl backe i blandat trav och galopp. Vände hemåt och jag klev av för att gå bredvid en stund. Han var väldigt uppe i varv då han helst ville springa fort hemåt just då. Det slutade med att han stegrade, jag tappade honom och han travade/galopperade hemåt.
Tack och lov så blev han infångad och en bil hämtade mig där jag kom gående, skönt med folk som bryr sig och inte bara blir förbannade för de håller på och kör på en häst som kastar sig ut på vägen. Glömde fråga vad han hette som kom och letade efter mig, men kommer sända han en god tanke och hoppas han får den.
Skrittade hem uppsuttet med kompisens man gåendes bredvid, det kändes skönt med lite sällskap samtidigt som jag kände att det nog fanns risk att Oliver kunde få fler utbrott. Det fick han också och då kunde jag lugnt lämna över ansvaret till han på marken medan jag koncentrerade mig på att andas lugnt. Skönt med riktiga vänner!!!!

En macka och sen lasta ponnierna och iväg till ridklubben. Jag tömkörde Britney för Eva, helhäftigt idag!!! Britney var lite tjurig när jag krävde mer av henne än hon tyckte hon orkade, men till slut så fick vi till det med böjning och lite öppna. Riktigt snygg var hon när hon travade på sakta i fin form. Har ända sedan första gången jag såg den hästen ansett att hon är en kanonponny, ikväll fick jag det återigen bekräftat

Lovisa gillar att rida på Britney :)

 

 

Nu är jag trött efter en lång och händelserik dag, hoppas jag får vakna utvilad imorgon.

Glad

Ja, idag känns livet helt okej.
Gick och la mig igår nyduschad i en renbäddad säng, helt utmattad efter helgens jobb. Var bara två små detaljer som saknades för att livet skulle kännas perfekt just då, min dotter och en varm famn att krypa in i. Men sällan man får allt man vill ha och det perfekta livet lär man väl aldrig få?
Så jag är nöjd och glad. Idag är jag väldigt utvilad och kroppen känns helt toppen, har inte alls varit så jobbigt att lasta ICA 4 dagar denna vecka, inte en enda muskel som protesterar idag :)