Tappat fokus

Ja, just nu känns det bara som om jag flyter omkring och bara är.
Har inga direkts mål att kämpa emot, bara lite lösa planer.
Måste åtgärda detta, men hur? Har en hel del problem som ska lösas, men det är inget jag kan göra själv och en del saker  är sådan att jag måste vänta på att andra människor gör sitt först.

Helgen har varit helt okej. Mitt problem är att jag märker på mig själv att jag är lättretligt och lätt tappar orken och energin. Jag vill gärna att saker och ting ska hända nu på en gång, vill inte gå och vänta på saker å ting. Stackars Lovisa får ganska hårda krav på sig när hon är med mig. Jag måste försöka jobba på det, men vet inte riktigt hur just nu.
Kanske är det som en vän till mig säger att jag lider av en osynlig sjukdom??

Vad som finns i mina planer för framtiden just nu är att: sälja gården, skaffa ett jobb, bli skuldfri på alla små lån och förhoppningsvis ha mer tid för nära och kära.

Jag har en hel del saker som jag måste gå igenom för att kunna lägga det bakom mig. De två stora sakerna är förlossningen med allt som hände efteråt och Dinas Ark.
Det kommer vara jobbigt och ta tid, men jag känner att jag måste reda ut allt i mitt eget huvud för att kunna gå vidare. Jag brukar inte grubbla över sådant som hänt, det är ju inget jag kan påverka. Men dessa saker ligger i bakhuvudet och stör mina tankar hela tiden.
En annan sak som jag nog bör fundera över är mina tidigare förhållanden. Vad kan jag egentligen göra för att jag förhoppningsvis i framtiden ska kunna ha ett förhållande som fungerar? Vad måste jag ställa för krav på den andre och kan jag ha så höga krav som jag har? Jag måste nog lära mig tänka mer med hjärnan och mindre med hjärtat i det fallet. Är ju som bevisat inte många som klarar av mig som person, även om jag till kroppen är liten och ser oförarglig ut så tror jag att jag skrämmer ganska många med mina åsikter och tyckanden. Men jag är den jag är och nog borde det väl finnas någon på denna jord som klarar av mig??
Jag verkar nog ganska stark utåt, men egentligen är jag nog ganska skör, jag vill vara "tjej" ibland, få bli uppvaktad och förförd och någon gång få höra att jag är vacker/söt/fin eller vad som helst som gör mig glad. Det vill väl alla va?
För en vecka sen fick jag höra av en vuxen man att han var imponerad av mig!! Av MIG!!! Det kändes jättebra, men det är ju bra om man får det bekräftat av någon till också. Jag är ju ändå inte den med det bästa självförtroendet så jag tänker väl lite som alla andra något i stil med: "jaha, vad vill han ha av mig nu då?". Min hjärna vet att jag inte ska tänka så, att jag ska ta till mig komplimangen och stärka mitt självförtroende, men självförtroendet är alldeles åt helskotta för kantstött så det kommer ta tid. Visst kan jag verka självsäker, men innerst inne är jag nästan jämt osäker, jag är orolig för att jag inte ska duga, att jag inte ska bli accepterad för den jag är, att någon ska komma och skälla på mig för den tycker jag gjort något dumt.

Vet inte än om jag ska våga publicera detta inlägg, har inte så många läsare på min blogg, den är mest tänkt för mig själv. Men det är väl samtidigt ett litet hopp om att någon ska ha en chans att se vad som finns inuti mig. Jag har ju två bloggar där jag skriver, en där jag visar helt öppet vem jag är och en där jag är helt anonym. Detta blir på den öppna bloggen där den som läser troligen vet vem jag är.
Jag brukar säga att jag inte har några hemligheter, men mina känslor behåller jag nog oftast för mig själv.