Drömmar

Ja, såna har jag när jag sover, ibland är dom helsnurriga. Eller oftast är dom helt bisarra faktiskt.
Jag drömmer om sånt som finns med i min planering och sådant jag fruktar ska hända. Det händer att jag vaknar upp med dunkande hjärta och med en rädsla för att våga somna om ifall drömmen då skulle fortsätta.
Vet att det rör sig väldigt mycket i mitt undermedvetna just nu, dels för att Maja (min kraniosakrala terapeut) satt igång saker och dels för att det händer (och har hänt) en hel del i mitt ändå ganska korta liv. Allt som har hänt mig genom livet har satt sina spår. Mycket av det har gjort att jag tappat självkänslan och tron på mig själv. Jag är extremt känslig för om någon jag ser upp till talar om för mig att jag gör fel eller att jag är dålig på något. Att någon jag inte känner skriker skit efter mig det gör mig inget, då vet jag till 100% att det är avundsjuka. Men när någon jag bryr mig om vänder ryggen åt eller bara kritiserar mig så sjunker jag fort.

Jag har en som står mig väldigt nära som under hela min uppväxt ställt stora krav på mig. Jag kan inte minnas att jag fått beröm, men kritiken har alltid funnits där. Det har inte gjort att jag tål kritik, det har gjort att jag gör ALLT för att få det där berömmet som jag hela tiden saknat.
Tror det är vanligt att man vill bli sedd, uppskattad och älskad för den man är. Jag vet väl innerst inne att jag är en "bra" människa, men varför kan man aldrig få höra det?

Jag är en hästmänniska, kommer aldrig sluta vara det. Hästarna ger man beröm hela tiden, ser man att självförtroendet hos hästen sviktar så gör man allt i sin makt för att få det bra igen. Varför kan man inte behandla människor som man behandlar sina djur/hästar?
Att ibland få höra att man är duktig, att man gjort något bra eller att man är söt eller vad som helst positivt. Men nej, den mänskliga världen lever i tron att allt är bra om ingen säger något annat!!!!
Jag hatar den delen av livet. Jag tror inte att allt är bra om ingen säger det. Jag lever i min hästvärld, jag berömmer andra när jag tycker de gör något bra, jag försöker stötta de som har dåligt självförtroende. Tyvärr är det inte många som är bra på att ta till sig när man berömmer, men med träning så måste vi kunna få mänskligheten att acceptera att man som människa kan vara värd något även om man av många anses tillhöra "den grå massan".

Jag vet att jag inte är som någon annan. Jag har aldrig velat vara "en i mängden". Jag vill heller inte sättas på någon piedestal eller sätta mig över någon. Jag är som jag är och jag är varken bättre eller sämre än någon annan. För alla är ju bra på olika saker.

"Kändisar" är något jag har svårt för numera. Min uppfattning om människor som är med kända än en annan är att dom tror att det gör dom till något speciellt. Men dom är fortfarande bara människor och kan inte behandla andra respektlöst. Jag är tveksam till att ha någon "känd" i bekantskapskretsen, jag litar inte på dom. Har speciellt en som jag trodde var en okej människa, men som visade sig vara en riktig skådespelartalang. Jag har blivit lurad, tagen för given och ljugen rakt upp i ansiktet. Nej tack! Jag behöver inga sådana människor runt omkring mig.

Tacka vet jag dom här ödmjuka människorna som förstår att sätta värde på sina medmänniskor. Dom må vara fattiga, skitiga å se ut som dom vill, deras personlighet är det viktiga!!