Ja, den har inte varit så enkel varken för mig eller min älskade dotter.
Jag somnade igår efter att ha tagit en del smärtstillande. Trodde jag skulle vakna imorse med ryggskott, men verkar som jag fick i mig tillräckligt för att få musklerna att slappna av lite.
Känns idag som om jag blivit mosad av en ångvält, utöver det så är kroppen som överkokt spagetti. Värker gör det överallt hela tiden, jag kan inte ens ligga ner för länge för då gör det ont.
Jag vet att värken kommer inifrån, det är mitt psykiska mående som gör att kroppen drar ihop sig i kramp både här och där. Är alltså inget fel på min kropp egentligen.
Verkar som jag fått något slags skavsår mellan benen också, gör riktigt rejält jävla ont. Men jag gör rent och smörjer med bakteriedödande salva och det känns som det blir bättre.
Mina tankar har inte varit roliga alls sista dygnet. Mycket funderingar kring livet, varför jag lever, varför världen inte kan klara sig utan mig o.s.v. Inga roliga tankar, men jag kan inte alltid hejda dom.
Zita, min själsfrände, är med mig igen mer regelbundet. Jag kan ofta känna hennes närvaro. Saknaden efter henne är enorm, jag har aldrig tidigare träffat någon som berört mig på samma sätt. Vi fick en väldigt kort tid ihop men den var alldeles underbar.
Jag började häromkvällen med att ta tag i lite gammalt som ligger och oroar/stressar mig. Jag tycker inte om när det blir missförstånd och jag blir dömd utan att höras. Jag har i alla fall gjort det jag kunnat nu när jag delat med mig av min egen berättelse om det som hände för några månader sen.
Lovisa är i fall världens bästa tjej, hon klev upp och klädde på sig och fixade runt själv en stund. Sen kom hon med fruktsallad och vatten till mig. Älskade unge, vet inte hur jag skulle klara mig utan henne. Hon tar hand om mig ganska ofta faktiskt, även om hon själv inte tänker på det.
Som när hon vaknar på natten och haft en dröm, jag går dit och tröstar och viskar att jag älskar henne och hon mumlar lite grötigt att hon älskar mig. Hon har alltid kramar till mig när jag vill ha det. Om hon ser att jag är ledsen så kommer hon och tröstar mig och frågar varför jag är ledsen.
Tänk om vuxna människor kunde vara lika omtänksamma på riktigt. Våga visa att man bryr sig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar