Vill ni veta vem jag är på insidan?

Kanske är det någon som anar, men jag tror ingen vet vem jag är på insidan.

Jag är inte ett dugg tuff eller stark. Jag är vek, rädd att göra fel och med ett självförtroende som ständigt når botten.
Jag har under hela mitt liv lyssnat till allt negativt som jag hört, försökt göra bättre, bli en perfekt människa som alla ska älska. Det positiva som jag fått höra har bara svischat förbi, jag har trott människor sagt så för att verka snälla eller för att de vill ha något av mig.
Jag vet inte om jag någonsin satt mig själv i första hand. Jag har levt för mina djur och sen för familjen. Jag har insett nu att det inte fungerar, jag mår riktigt jädra dåligt av det och är nog rätt nära ett sammanbrott på riktigt.
Mitt stora problem är att jag inte vet vem jag själv är. Vad vill jag? Vad gör mig glad?
Jag har alltid trott att om jag kan hålla människor och djur runt omkring mig glada och nöjda så ska även jag bli nöjd. Men det fungerar inte så. Jag blir aldrig nöjd med mig själv, jag kräver ständigt mer och mer.

Jag säger alltid till andra att det är helt okej att göra fel, men jag har aldrig accepterat att jag själv gör fel. Varför kräver jag att jag själv ska vara en supermänniska när min hjärna säger att det inte finns några sådana.
Jag har inte en aning om hur jag ska ta mig ur detta, ni som är mina vänner på riktigt får gärna höra av er så jag vet vilka ni är. Ni som är tveksamma eller inte beredda att ställa upp till 200% behöver inte ens fundera på att ge mig något stöd alls just nu.
Som jag känner för dagen så har jag ingen alls jag vågar lita på, jag vet att ni är många som ibland säger/skriver snälla saker till mig. Jag vet inte varför ni gör det eller om det är sant. Men jag måste börja leva på tron att det är sant och att ni säger det för att ni verkligen tycker det.

Så snälla, var ärliga mot mig, skriv/säg inget om det inte är sant, acceptera att jag inte är perfekt så kanske jag också lär mig det en dag.

Jag har alltid haft svårt för relationer till andra, haft många pojkvänner, varit gift ett helt år och nu är jag ensamstående mamma.
Jag har haft en pojkvän som tryckte ner mig psykiskt ordentligt, han hade alltid full koll på var jag var och vem jag pratade med i telefon. Jag vaknade upp en dag och insåg jag var rädd att bli slagen, då bröt jag med honom, men törs fortfarande knappt åka till staden där han bor. Ni som vet vem det var kanske förstår nu varför jag sällan hälsar på er. Jag vill så gärna, men rädslan sitter djupt.

Jag skulle kunna räkna upp mängder av människor som svikit mig genom åren, som jag gett min tillit och som sen visat sig vara riktigt vidriga människor som utnyttjat mig och trampat på mig.

Jag är inte stark nog att stå upp för mig själv, jag visar gärna ett yttre där jag verkar stabil och stark, men det är bara en fasad. Innerst inne är jag nästan ständigt skräckslagen. Jag bryr mig alldeles för mycket om vad folk tycker och tänker om mig.

Jag är den jag är, det är inget som kommer ändras på i första taget. Men jag hoppas jag någon gång ska lära mig att jag duger som jag är.
För tillfället har jag rejält mycket praktiska saker omkring mig som är mig övermäktiga. Varje dag är en kamp och så fort jag tycker jag börjar se slutet på tunneln så rasar en sten in.

Jag tror på ödet, att det som sker har en mening, men ofta tvivlar jag. Är det verkligen meningen att man som människa ska behöva ta så mycket skit?
Jag har ibland ganska "farliga" tankar, det är inte något jag tänker ta upp här, några vet vad jag menar och det är något jag inte vill ni ska sprida vidare. Ni som inte vet behöver varken fråga eller fundera över vad jag menar. Men dom är jobbiga och gör att jag måste gå tillbaka till att leva livet en minut i taget. Ibland mår jag så pass bra att jag törs planera en hel vecka i förväg, men oftast får jag bara ta dagen som den kommer.

Min största skräck i livet just nu är att jag av någon anledning inte skulle få vara med min dotter. Jag vet inte vad den anledningen skulle kunna vara, men jag blir livrädd bara jag tänker tanken.

Tack till er som tog sig tid att läsa. Kram