Ibland undrar jag vad det är som gör att folk som själva skämtar om det mesta och med allt och alla inte kan förstå när man skämtar med dom?
Är dom i grunden rätt otrygga så dom tar allt man säger på allvar?
Jag skämtar ju med alla om allt. Jag är sådan, kan man inte ta mig för den jag är så strunta i det. Det finns så många som gillar mig för den jag är och som gillar mitt sätt att vara så jag behöver inte alla andras gillande. Just idag så tror jag faktiskt på det jag själv skriver också, jag har märkt att jag faktiskt är en TJEJ som kan ALLT!!!
Okej, jag kan inte styra andras känslor och tänkande, men det är inget någon kan och inget jag har för avsikt att göra heller.
Jag vet inte om jag börjar bli äldre på riktigt så att jag även börjar bli klok, men jag har kommit fram till att alla jag verkligen tycker om lite extra är värda ALLT! Har dom det inte bra i min närhet så ska dom inte behöva vara där, även om det i vissa fall gör ont i mitt hjärta så är det så det måste vara. De människor och djur jag tycker om måste ha det bra, det är viktigast för mig. Visst måste jag själv också må bra, men aldrig på bekostnad av någon annan.
Jag funderar ibland på om livet skulle vara enklare om man hade någon vuxen att dela det med. Svaret för tillfället är: inte just nu...
Åsikter, tänkande och tyckanden kan ju dock alltid ändras, men som det ser ut nu så har jag det bäst när jag bara behöver rå om mig själv och min älskade dotter.
Lovisa har inte varit frisk sen hon kom till mig för 1,5 vecka sen. Vi har det lite jobbigt ibland, även om jag älskar henne så tar det på humöret ibland när hon gnäller och tjatar. Även om andra tycker hon är tyst, inte i vägen och lättsam så vet jag ju hur hon egentligen är och tycker hon kan bli jobbig. Jag älskar ju henne exakt lika mycket hur hon än är, vad hon än gör. Men ibland kan jag känna mig som en PMS-kärring när jag fräser åt henne och hon blir ledsen.
Jag kramas och pussas mycket med min dotter, jag talar om för henne flera gånger om dagen att jag älskar henne, att hon är duktig och att hon är en tjej som klarar allt. Jag vill göra allt för att hon ska växa upp till en trygg och självsäker tjej som ändå är ödmjuk och med hjärtat på rätta stället.
Igår träffade jag en kvinna som jag pratade med bara några minuter. Hon påtalade att jag utstrålade vänlighet. Jag blev... förvånad tror jag rätta ordet är, har aldrig hört någon säga så om mig förut. Men jag försöker ju vara snäll och vänlig mot alla. Om någon behöver hjälp så hjälper jag till om jag kan.
Jag var hos min kraniosakrala terapeut idag igen, hon upplevde att jag hade en ny spänning i kroppen, inget som orsakats av något fysiskt utan av något psykiskt. Helt rätt hade hon som vanligt. Jag tror jag pratade nästan hela timmen jag var där, jisses vilken skillnad det var i kroppen när jag gick därifrån, nästan som att sväva på moln. Hon sa redan när jag kom in att jag hade en helt annan utstrålning än sist jag var där. Jag kan inte annat än hålla med, jag har genomgått en enorm förändring sedan jag var hos henne sist, jag har börjat bli lugnare, tryggare i mig själv och försöker bli mer självsäker genom att faktiskt ta till mig när någon säger något positivt. Det är inte lätt, men jobbar man aktivt på det så går det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar