Ibland har jag haft funderingar på varför hon kom in i mitt liv. Jag anar några svar, men kommer väl aldrig få veta helt säkert. Det som är säkert är att hon finns och är en stor del av mitt liv och jag njuter av varje sekund jag får ha henne nära.
Jag har ju fått en hel del humör efter min far och det måste jag verkligen komma ihåg när jag är med Lovisa, att jag måste sänka mina förväntningar på henne och låta henne vara det där barnet som gör fel, är busig och ibland bara har korvstoppning i öronen.
Idag har vi kämpat med "tjejer kan ALLT" och "man får göra fel, men man får aldrig ljuga"
Jag tror hon snart kommer ha det i ryggmärgen, hon är en smart tjej, även om det ibland kan ta lite tid innan hon riktigt förstår saker och ting.
Hmmmm.... Vad var det jag skrev om höga förväntningar...
Lovisa älskar att göra grimaser och att låtsas vara arg, ledsen, glad eller vad man nu hittar på att hon ska vara. Jag försöker uppmuntra henne till att använda sin fantasi och ha roligt. Men hon är även van att ha "tråkigt", visst är det inte roligt att lära ett barn att acceptera att livet ibland är tråkigt, men om man aldrig har tråkigt hur vet man då när man har roligt?
Jag tror att allt man behöver lära ett barn ska läras in så tidigt som möjligt, jag tror det är lättare ju yngre dom är. Har märkt att många föräldrar idag tänker att "nä, jag orkar itne ta den här fighten nu, det går nog lättare när barnet blir äldre".
Jag tänker att "tar jag den här fighten nu så går det fort och enkelt och vi slipper framtida problem". Hittills har det fungerat toppen, jag har en dotter som är glad, sprallig och inte alls lika blyg som hon varit. Hon vet att med mamma så är det ibland hårda tider, men hon vet också att vad hon än gör så finns jag där för henne och min kärlek till henne är obegränsad. Jag upplever det som att hon är trygg med mig när jag sätter gränser, säger nej och alltid ger henne kramar, uppmärksamhet och obegränsad kärlek.
Jag har kommit fram till att jag inte ska ha fler egna barn. Ångrar inte en sekund att jag fick Lovisa, men att behöva riskera att gå igenom något liknande som jag gjorde i 3,5 års tid efter förlossningen är inget jag önskar någon på hela jorden.
Jag har nästan inga minnen alls av Lovisa första 8 månader, då var smärtan min närmaste vän, 6 månader knaprade jag full dos med Citodon, det tog bort det mesta av smärtan, men långtifrån allt. Testade starkare tabletter men klarade inte av dom.
När Lovisa var ca 16 månader fick jag mitt första ryggskott, läkaren jag hade då försökte få mig att prata men jag vägrade. Det var i november 2010. I februari 2011 lyckades läkaren slå hål på mitt skal och jag fick utskrivet Sertralin (anti-depressiva tabletter), jag började försiktigt men ökade dosen ganska fort. Tyckte jag mådde skapligt när jag åt dom, men vid pms så blev "symptomen" av mitt mående mycket sämre. Så till en början var det tillfälliga ökningar vid pms, det fungerade ganska bra.
Hösten 2012 åt jag full dos hela tiden och mådde inte alls bra psykiskt. Det psykiska måendet hade då satt stora spår i kroppen, jag hade haft ett till ryggskott.
Hösten 2012 började jag gå till en kvinna som ger mig kraniosakral terapi, jag har alltid varit skeptiskt mot sådant, men efter att ha sett vad det gjorde med en häst som bott hos mig så ville jag testa åtminstone. Efter första behandlingen fick jag sådan nackspärr att jag knappt tog mig ur sängen för att gå på toaletten. Hon kom samma kväll och efter ungefär en halvtimme så släppte allt helt plötsligt. Jag har sen varit på behandling flera gånger, oftast med ca 4 veckors mellanrum men ibland har det blivit längre mellan gångerna då ekonomin sagt ifrån.
I Januari 2013 träffade jag en människa som gav mig så enormt mycket positiv energi att jag orkade ställa mig upp och titta på min levnadssituation. Jag separerade från Lovisas pappa och det ångrar jag inte en sekund. Jag kan inte säga att jag slutat älska honom, men vi mådde inte bra av att leva ihop och det hade börjat märkas på Lovisa och framförallt så mådde jag själv jättedåligt av vår relation.
Jag mår bra efter separationen, visst har det varit tufft bitvis, men jag har nu funnit att jag är stabil i mig själv, jag har min underbara älskade dotter och jag har faktiskt en hel del vänner som visat sig vara riktigt pålitliga. Tyvärr så har jag även fått uppleva att många människor vänt mig ryggen, de har valt att lyssna på andra människor och vägrat att ens fråga efter min förklaring på situationen. Visst har jag upplevt det som otrligt jobbigt, jag har gråtit massor och känt mig så riktigt ensam emellanåt, men jag vet nu att jag är stark och jag vet vilka jag kan lita på i framtiden.
Jag ser nu enbart ljust på framtiden, jag har sedan 2 månader tillbaks trappat ner på min dos med Sertralin, sista 2,5 veckorna har jag inte tagit något alls och jag mår riktigt bra faktiskt.
Till min framtid önskar jag mig: ett jobb som ger tillräckligt med pengar för att överleva samtidigt som jag vill ha mesta möjliga tid med Lovisa, en gård med lite djur där jag och Lovisa kan trivas ihop, någon vuxen att få hålla om ibland och få känna sig omtyckt av,
Det jag INTE önskar i framtiden: 8-5 jobb där jag fastnar i något ekorrhjul, att jag inte kan säga NEJ till jobb som medför att jag tappar tid med Lovisa, en seriös relation
Det var allt för mig idag, nu ska jag sova så jag orkar ta hand om mig själv och min solstråle imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar