Ja, igår åkte dom ändå damerna. Dom klev på lastbilen och verkade tycka att de skulle ut på nya skojiga äventyr. Jag hade gråten i halsen, men ville inte visa det för hästarna utan kämpade på.
F har aldrig åkt lastbil förut och det regnade så hon halkade lite på rampen, men ingen tvekan om att gå på. N har åkt lastbil förut tror jag, hon verkade mer än gärna vilja gå ombord så jag fick nästan hejda henne.
Jag hoppas mina tjejer får det bra. Blir det som det är sagt så blir de gårdshästar och ska bara gå och smycka landskapet.
Jag grät när dom åkte, kändes fruktansvärt att inte veta säkert var de hamnar. Men då mitt liv är som det är så blir det bäst för mig själv detta. Måste börja tänka på mig själv nu så jag orkar leva.
Lyckades träffa E på kvällen. Han får mig alltid på bra humör. Känns som vi känt varann länge, fast det bara är en dryg vecka sen vi sågs för första gången.
Är så skönt att ha någon som finns till hands och kan trösta när man är riktigt ledsen.
