Nej, det är inte Lovisa eller någon av de andra trollen. Det är en liten kille på samma dagis som Lovisa som jag inte tål. Fast det är ju inte lillkillens fel att han är som han är. Han har ju blivit lärd att det han gör är okej och att ha får som han vill hela tiden.
Synd egentligen att det var massa andra vuxna och alla fröknarna där, annars hade ajg nog gett han en örfil nästan, så det kanske var tur ändå. Varför är det så svårt att säga ifrån till sina barn? Varför tål man att som förälder bli slagen på, nu menar jag alltså knytnävsslag som menar att göra illa. Även om det inte gör ont på föräldern idag så kan det göra ont senare när barnet blir större. Precis som det troligen gör ont på andra barn om han slår dom. Jag hoppas verkligen inte att han kommer ge sig på Lovisa för då svarar jag inte för mina handlingar.
Dela med sig kan inte den här killen heller, han kan inte acceptera att han inte får ha alla 10 bilarna och ska ta tillbaka dom från de andra barnen. Han knuffar undan andra barn också, för hans pappa är ju hans.
FY FAN!!!! Hade det varit min ungjävel hade jag skämts ögonen ur mig och tagit han därifrån och sett till att han aldrig mer gjort om det.
Grundläggande saker lär man enklast ut tidigt i livet. Man ska som barn acceptera att inte alltid komma som nummer ett. Man ska kunna dela med sig. Man ska INTE slåss.
Det handlar inte om att uppfostra barn med käpp, det handlar om att lära dom rätt och fel. Man behöver inte göra dom illa fysiskt, men dom ska lära sig att respektera och lyssna när vuxna ändrar tonläget på rösten.
Lovisa vet när jag säger ifrån på skarpen, ibland blir hon ledsen för hon har ju bara gjort det hon trodde var rätt, men likväl så måste hon ju lära sig vad hon får och inte får. Ibland vet hon om att hon gjort fel och då tröstar jag inte, då får hon istället sluta gråta själv medan hon förhoppningsvis tar till sig att hon gjort fel. Har hon gjort ett misstag så får hon tröst, men inte direkt.
Nu låter det kanske som hon har fått en hård uppväxt, men hon vet att ett nej är ett nej och att man inte får som man vill bara för att man grinar. Ändå försöker hon ibland, men det brukar inte bli mycket grin då hennes mamma aldrig ger sig. Har jag sagt nej så är det så. Tjatar man på mig när jag sagt kanske så blir det garanterat ett nej bara för att jag avskyr tjat. Jag brukar först säga till att blir det mer tjat så blir det garanterat nej, då har dom fått sin sista chans. Brukar fungera utmärkt på bonusbarnen. De vet var de har mig och vet att respektera ett nej och att inte tjata.
En god vän jag hade för några år sedan sa att det är lika enkelt att fostra barn som att fostra en häst. Det kan ajg hålla med om faktiskt. Det gäller att sätta gränser, visa respekt och kräva respekt. Svårare än så är det egentligen inte om man hårddrar det lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar