En jobbig helg

Har inte mått bra alls i helgen, känns verkligen att besöket hos kirurgen är behövligt. Förstår inte varför jag måste vänta hela tiden, jag blir ju bara sämre medan jag väntar. Känns lite som att man ringer in för att man skurit sig i fingret och får till svar att man får komme in tre dagar senare för då har de rätt personal på plats som kan sy ihop såret =(
Äter lite starkare tabletter igen och vet inte hur jag mår från timme till timme. Ibland mår jag hyfsat bra och orkar göra saker en stund. Sen kan det slå om och jag kan få yrsel och bli trött. Smärtan hålls hyfsat borta med piller så den klagar jag inte över. Men att helt plötsligt bli yr i huvudet och inte orka lyfta Lovisa känns lite jobbigt ibland. Är lite nervös för hur det ska gå imorgon när jag är hemma själv med henne, men det blir väl till att skjutsa henne runt i barnvagnen inomhus. Tror jag är ganska ensam om att skjutsa min bebis i barnvagn när jag ska förflytta henne inomhus, men jag orkar liksom inte.
Hästarna var på rymmen igår igen också, låg kvar länge i sängen på morgonen och helt plötsligt hör jag hur det knirrar som av hästhovar utanför fönstret. Låg kvar och lyssnade för jag trodde jag hörde fel, men det var hästarna som tagit sig hem igen. Så det var bara att kasta sig ut och ge dom vatten och stänga hagen så dom blev kvar hemma nu istället.
Var upp till hagen och skottade fram för att eventuellt gå tillbaka med dom. Sen blev jag så trött och slut att jag fick lägga mig och vila. Hör sen hur Thor gnäggar förtvivlat, då hade de andra dragit iväg igen, men nedersta tråden var kvar vid grinden och den vågar inte Thor gå över.
På väg ut så kommer grannen och knackar på och talar om att hästarna är lösa (barnen hade sett dom). Men jag hade ju märkt det redan så jag var ganska snart ute.
Hinner till brevlådan innan jag ser hästarna, där kommer grannen med hästarna gående bakom, en plastbytta med ris är bra att lura nyfikna hästar. Så de var snabbt inne i hagen igen. Sen kom grannen G (som jag ringt för att få hjälp) och vi hjälptes åt att fixa grindtrådarna och satte ut elaggregatet som hängt inne på upptining. Men det verkade dessvärre inte som om hästarna fick så mycket ström i sig när de gick mot staketet tyvärr. Vet inte hur vi ska lösa det, jordspettet är ett riktigt spett som är rejält nerslaget och alla trådar är kollade och allt ska fungera.
Mitt alternativ är att klippa Vittra (som är den som går igenom tråden) och se om det hjälper lite bättre. Annars får vi nog koppla isär trådarna och fixa så den undre tråden är lika med "jord". Men det blir lite bökigare att fixa så jag hoppas vi slipper det.

Har fått rapport och bilder från M om Krabat. Hon har suttit på honom och han har fått prova gå över bommar, hårdträning från början ;D Det känns som det fungerar bra mellan dom, så nu hoppas jag bara att det verkligen är så!

Har fått en ny granne! En Filippa har kommit till världen. J hade samma komplikationer som när hon fick första barnet (rejäl blödning så de blev tvungna att operera och ge blod), men hon såg ut att må prima och jag lovar att jag är GRYMT avundsjuk på hur pigg hon såg ut att vara. Men jag är ju glad för hennes skull! Hoppas jag orkar titta över till henne under veckan som kommer, vill ju se det lilla underverket som jag hoppas kommer bli Lovisas kompis senare. Helt uderbart med en nästan jämnårig lekkompis!!

Mitt psyke mår inte bra just nu. Ska bli väldigt skönt att få träffa psykologen på onsdag, känns som jag har lite att prata om nu. Har ju aldrig träffat någon som precis fött barn tidigare, nu när jag träffade grannen så var det ju en vecka efter hon kommit hem från BB och hon var precis lika pigg och frisk som hon varit tidigare.
På fredag blir Lovisa sju (7!) månader och jag har glömt bort hur det är att vara frisk och ha ork i kroppen. Om jag ändå vetat hur man ska må efter en förlossning, om någon kanske ifrågasatt hur jag mådde då vi åkte hem från BB. Jag hade ju så ont att jag knappt kunde gå, än mindre stå och så blev det ju också ambulans in två dagar senare. Sen dröjde det ytterligare två dagar innan behandling sattes in.
Tänk om någon hejdat mig på väg hem från BB, någon som frågat hur jag mått, någon som är van att se nyblivna mödrar och vet hur ont/dåligt de brukar må.

NU vet jag, men nu är det för sent. Nu har jag fått gå igenom flera månader av fysisk och psykisk nedbrytning. Ingen har kunnat hindra det som hände, men någon hade ju kunnat ifrågasätta. Det jag lärt mig är att läkare, sköterskor och annan personal aldrig frågar hur man mår, man måste själv tala om exakt hur dåligt man mår och verkligen se till att dom förstår vad man säger.
Om någon frågar hur jag har det och jag svarar att: "Jo, det fungerar". Så frågar de inte vidare utan de nöjer sig med svaret och tror att jag är problemfri. Men när jag säger så, menar jag att jag egentligen mår skit, men att jag får ihop vardagen ändå.

Känner mig bitter idag =(